Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ett Fall



Kroppen faller ett tidlöst fallande
bara faller och faller
nerför och än mer nerför
går fallet.
som ett svart hål,
som kvicksand

Och när den möter botten
spricker den.
som en vattenmelon
nedkastad från tredje våningen
ner, mot marken

Och nere ligger bitarna.

Där- en arm
Där- ett ben.

Ögonen- får aldrig mer se
Öronen- aldrig mer höra
och Läpparna,
Läpparna- aldrig mer känna
beröringen av en Kyss.


Kroppen vittrar bort
och alla lotsas som om
den aldrig hade funnits.




Fri vers av Danielle
Läst 283 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2008-12-05 16:55



Bookmark and Share

  LePenseur
Jag ska försöka mig på en slags kritik...

Egentligen är den här inte lika stark, i mina ögon, som de jag tidigare kommenterat av dig. Jag vet inte varför, men den når inte riktigt fram till mig. Men jag ser några småsaker jag tänker på.

Om jag hade skrivit den, vilket jag ju inte har, det är ju din dikt, men om jag hade det, hade jag skrivit den så här

Kroppen faller ett tidlöst fallande
bara faller och faller
nerför och än mer nerför (jag hoppade över nästa rad)
som ett svart hål (och komma, hatar kommatecken & punkter)
som kvicksand

Och när den möter botten
spricker den
som en vattenmelon
kastad från tredje våningen (tog bort ned från nedkastad. lät bra)
ner mot marken

Och nere ligger bitarna

Där en arm (inga streck, tycker jag)
Där ett ben

Ögonen får aldrig mer se
Öronen aldrig mer höra
och Läpparna
Läpparna får aldrig mer känna
beröringen av en Kyss


Kroppen vittrar bort
och alla låtsas som om (låtsas, inte lotsas)
den aldrig hade funnits
2009-03-05
  > Nästa text
< Föregående

Danielle