I nattens berusning blir jag ofta hatisk, generad och osäker.
Mest på mig själv.
Varför ska just jag behöva hata om och om igen utan något stopp och
varför ska just jag vara så goddamn olycklig?
Hur jag än vrider och vänder på det så kan det inte vara annat än att jag inte förtjänar annat.
Jag vill återgå till klösande klor på mina armar, sena nätter fyllda av ångest, sprit och män som bara tror de gör nytta fastän de fortfarande egentligen bara är pojkar och himlavalv.
Det var en tid utan dess like och jag kunde sväva i alkoholens dimma alldeles utmärglad.
Middagar utan mat, skola utan egen fritid och vänner fyllda av galenskap.
Pojkvänner som kom och gick precis hur ofta jag ville det, fucked up hjärna som snurrade.
Men ändå en fri tid där jag gjorde hur jag ville men ändå följa schemat.

Jag hatar att inte bli uppstyrd av regler.
Jag hatar att inte ha kontroll.
Jag hatar att inte kunna säga nej varenda gång till frågor utan förväntas vara vuxen.

Jag saknar att tro att jag hade vänner som fanns där för mig.
Jag saknar att inte ha hobbys som gör mig lugn.
Jag saknar att inte festa som om det vore sista gången varenda vecka.

Jag vill vara den ångestfyllda, generade, tankspridda, krävande men ändå den upptagna.
Den som hade ett späckat schema för skola, fest, galenskap och rivjärn.