Jag åkte till den där platsen tillsammans med min mamma. Egentligen så vet jag inte alls varför jag inte åkte ensam, men jag kanske ville ha stödet trots att jag inte ville erkänna det. När vi kom fram så var området belamrad med folk. Jag blev om möjligt ännu mer nervös och jag kände hur benen var på väg att vika sig under mig. Trädgården var enormt stor och under äppelträden satt det massvis med ungdomar och njöt av värmen. Vi blev lotsade genom denna folkmassa av en mycket välklädd flintskallig man och han ledde oss in i en byggnad. Han log försiktigt och tog vänskapligt tag i min hand för att efter det försvinna iväg utan att säga ett ord. Vi befann oss nu inne i den stora byggnaden jag fasat för så länge. Det enda stora rummet var först svårt att avgöra hur stort det egentligen var eftersom det från taket hängde tyger i lila och gula nyanser som dolde det. Min mamma lade sin hand på min axel och sa att vi skulle ses utanför när jag var färdig. Det var rätt skönt att hon gick sin väg men jag kände trots denna lättnad att det värkte till i min mage av nervositet. Nu märkte jag att rummet fylldes med folk. De kom långsamt emot mig med händerna bakom ryggen och de lutade sig tungt mot varandra. Stegen var tunga och väl inövade. Deras kläder var tunna och jag kunde näst intill ana deras nakenhet under dem. Jag la armarna i kors över bröstet och väntade på att de skulle säga något. De sa ingenting. Utan de tog tag i mig och drog mig emot dem. De öppnade sina munnar för att sedan sätta igång med det jag väntat på.
Allt var endast en pjäs som spelades upp framför mina ögon, och jag visste utan att de behövde berätta för mig att jag var en del av den.
De försvann in emellan alla tyger och lät mig gå ensam. Jag sökte ord att säga men kom inte på något av värde.
Jag gjorde det som förväntades av mig och nu började äntligen musiken att spelas.
De dansade runt omkring mig medan de alla såg på mig.
Jag visste inte vem eller vilka mina ögon skulle vila på så jag stod stilla med blicken fäst i golvet.