Tore går sista året på gymnasiet och är trött. Han sover för lite eftersom han inte kan slita sig från de varma tonerna av Wagner när han ska sova. Han målar sina dockor i rosa och svart för att det hjälper mot smärtan, lite grann, ibland. Den påhittade smärtan som egentligen inte finns, men tomhet kan ibland kännas likadant.
Tore går till skolan, pluggar precis lagom och hänger på kaféer efteråt. Sen går han hem, lyssnar på Wagner och målar sin lillasysters dockor. På helgerna hänger han på plattan där det alltid händer något, ibland kommer han någon nära, kysser någon, når en bröstvårta.
Han kommer hem med tobaksflarn mellan tänderna och säger, nej, jag rökte inte, jag vete sjutton hur de hamnade där, men vad fan, jag är VUXEN, fatta det, ni har inga rättigheter att ifrågasätta mig längre, jag gör vad fan jag vill, men nähä, då flyttar jag då, jag får väl hoppa av och skaffa ett satans jobb, men jag kommer att ha pengar i alla fall, PANG, så smäller han i dörren och sätter på Wagner. Tore har problem med självständighet, för lik förbannat går han snart ut i det lilla vardagsrummet som badar i hårt tv-ljus och som en räka slokar han långa kropp och han mumlar fram ”kafålånpenga..?” och hans jäkla jobbiga föräldrar frågar, vad sa du?, och han säger ”KAN JAGFÅLÅNA PENGAR??” och de säger, men TORE, du är ju vuxen, du får lära dig att hålla i dina egna pengar så att de räcker månaden ut, och han säger ”MEN VAD FAN; VILL NI ATT JAG SKA HOPPA AV OCH SKAFFA ETT SATANS JOBB ELLER?!?!?” och de säger, nej, men du har ditt eget studiebidrag att disponera över och om de inte räcker kan du ju alltid ta ett helgjobb, och PANG så åker dörren igen och Tore till plattan. Egentligen är Tore största tragedi att han inte har mer tragedier, hans föräldrar är förstående och ganska rättvisa, uppmärksamma och kärleksfulla, och han känner att han medelklassbakgrund hämmar honom. Han känner sig osäker i sällskap med de hemlösa poeterna och revolutionerna som han hänger med på plattan. Tore vill så mycket, men det händer så lite.
Han vill så gärna vara speciell, synas och märkas, vara loj och avslappnad och respektingivande. Men hans långa rygg slokar som alltid, som en lång giraff sticker han ned sitt huvud i cirkeln av vänner, som skrattar och är smarta, och hans harklingsskratt kommer liksom lite ovanifrån, och lite efter, som hos en utvecklingsstörd, men han kan inte ändra sin rygg och han kan inte ändra sitt skratt och den enda anledningen till att hans reaktioner är lite efter de andras, är att han måste tänka igenom om han borde skratta eller inte. Tore är inte lika spontan som han önskar att han vore ibland.
Så kommer dagen då Tore vaknar upp med två hårda knölar på bröstet som värker både när han ligger och står. Som små tulpanlökar avtecknar de sig mot hans svarta t-shirt med Tokio Hotel på, och Bill Kaulitz huvud och mikrofon blir båda lite större och rundare.
Men eftersom Tore är en saktmodig figur som inte tycker att bröst inte är så mycket att göra väsen av, sätter han på sig sin gamla t-shirt, målar ögonen och åker till skolan som vanligt.
Efter skolan sätter han sig på det vanliga kaféet, med sina vanliga vänner och talar som vanligt om nonkonformistiska idéer. Det är först efter att Tore kommer hem och står i duschen som de små knölarna påkallar hans uppmärksamhet igen. Knölarna har vid det här laget växt till två pinpong-bollars storlek, och Tore kan inte annat än att undra vad det är som sker med hans kropp. Han ropar ”PAAAAAPPA”, och pappa kommer in i badrummet och frågar vad var det du ville, och Tore står som en tjej med badlakanet över brösten och tittar på pappas bekymrade min och stekspaden som han håller i handen och mumlar, ”detvainget” och pappa ser ännu mer bekymrad ut, men går ut i köket igen som osar köttfärssås. Tore blänger i spegeln men kan inte annat än att bli lite imponerad av sin nya byst, den är liten och fast och utgör en spännande kontrast till hans späda kropp.
När Tore vaknar dagen därpå, är brösten hemsk ömma och stora som clementiner. Tore nuddar det ena av dem och förundras över hur hårda och mjuka de är. Tore tänker att det här dagen han ska att glänsa, och i stället för att sätta på sig sin gamla t-shirt, går han in i sin mammas garderob för att hitta något passande till sin nya byst. Han hittar en gammal korsettliknande överdel som hans mamma måste ha burit under Madonnas Express yourself-period och upptäcker att den är så fin, laxrosa och glänsande och ger honom en urringning han aldrig hade kunnat drömma om.
När Tore kommer till skolan och tar av sig sin jacka, går det ett samstämmigt sus genom klassrummet. Tore är en riktig syn; han svartfärgade hår hänger ned som en sidengardin över hans högra öga, hans nyckelben skjuter stolt fram över den fantastiska klyftan som liksom får ett pärlemorsskimmer över sig i kontrats till den rosa korsetten. Det låter ett ÅH och ett WOW, och snart vill alla vara Tores vän.
På rasten vill alla veta hur, hur, HUR och vad är han, och Tore svarar lite rakare i ryggen, att han tänker fanimej inte sätta någon jäkla stämpel på sig, tjej-kille, det är konformistiskt tänkande, det blev så, vem fan bryr sig - men han säger det med ett leende. Snart vill några röra och han låter ett par utvalda vänner försiktigt stryka över klyftan, men inte mer, ”de ä ömma”.
Lärarna väljer att inte kommentera Tores bröst, endast den ängsliga studievägledaren frågar om det är något Tore vill prata om, ”min dörr står alltid öppen”, men Tore har inga problem som han vill prata om, han känner sig säkrare än vad han någonsin har gjort.
När han kommer hem, sätter på sig sin gamla t-shirt men att upptäcker att brösten nu är grapefruktstora, och inte ens mammas träningbehå kan platta dem osynliga, så Tore sätter sig vid middagsbordet och väntar. Han är lite nervös men samtidigt upprymd, vilket snart förbytts i ilska då hans pappa kommer hem med stora matkassar som bågnar av purjolök och fisk och potatis och kyckling och bacon, eftersom hans pappa vägrar acceptera att Tore är vegetarian, och som om inte det vore nog, så utbrister pappa uppgivet, Tore, du kunde väl ha diskat, här arbetar man hela dagen, handlar mat, kommer hem och det ser ut som en svinstia, och Tore går från att vara exalterad till irriterad och BANG så slår dörren igen och Nibelungens ring hörs spela.
Tore äter sin middag på golvet i sitt rum, petar bort baconet men äter kycklingen medan han studerar sina bröst i spegeln. Innan han somnar försöker han halvhjärtat onanera, men märker att han inte kan uppbåda någon större upphetsning inför sina nya bröst och han ger därför snart upp.
Dagen därpå tar Tore sovmorgon vilket han tycker att han förtjänar eftersom brösten vid här laget är honungsmelonstora och ingenting som finns i hans mammas garderob passar. För första gången under de här dagarna blir Tore lite rädd för att de inte ska sluta växa, utan att de ska bli så stora att de exploderar och han dör. Han fantiserar ett tag om sin begravning där Tokio Hotel skulle spelas på hög volym, och hur alla hans vänner och skolkamrater skulle gråta – vissa kanske t.o.m. skulle skära sig i armarna eller försöka ta livet av sig. Han blir varm i kroppen och lite tårögd när han tänker på tåget av gråtande människor på väg ut ur kapellet och hans svartklädda poetvänner som skulle läsa dikter skrivna till hans ära. Efteråt känner han sig lite smutsig men samtidigt uppiggad och sätter sig på en stor stickad tröja och åker in till stan och går raka vägen till Afrodites Under där han hittar två korsetter i sin egen storlek som han spenderar hela sitt studiebidrag och lite därtill på.

Han heter Tore och hans byst är lika stor som Pamela Andersons var en gång i tiden, hans rygg är gänglig men rak och hans korpsvarta hår är taggigt och glänsande. Tore arbetar som skådespelare och är mycket framgångsrik, han har spelat in snart trettio stycken filmer och han bor i ett stort hus med vacker planlösning, fem rum, två toaletter, en balkong och en terrass, en pudel och en bulldog som heter Sandra och Jonathan och en rosa Mazda. På dagarna arbetar han oavbrutet - vila kan man göra när man är död - och på kvällarna spelar han Wagner och ibland Peaches, och målar Sandras klor i svart o rosa. I en inglasad hylla i sitt stora vardagsrum samlar han på statyetter som han vunnit genom åren och överst tronar Eroticline Awards där hans namn är inristat i guld strax ovanför titeln Sheman´s revenge from behind.