Tramp, tramp, tramp, tramp.
Stegen ekar mellan husen när han går där i snön. Bara hans och ingen annans.

Tramp, tramp, tramp, tramp.
En iPod uppskruvad högt bryter mönstret av marscherande steg likt solen en kall vinterdag.

Han går djupt insjunken i sina egna tankar trots den höga musiken. På håll ser han ut som en ganska dyster figur med svart hoodtröja och mörka jeans. Huvudet är dolt av huvan och framför ögonen sitter ett par mörka solglasögon. Det lilla man ser av hans ansikte säger inte mer än att han har svart halvlångt hår och vitblek hud.
Husen där han går står tätare än förut nu. Förortsvillorna byts så småningom ut mot hyreshus när himlen skiftar från grått till svart.

Kylan biter sig ner långt under nollsträcket. Mörkret fyller varje gathörn med tunga svarta skuggor, skuggor överallt. Sakta faller natten när han sitter på en sluttning och blickar ut över staden. Så många minnen, så många platser och personer.
Högst upp på krönet står en kyrkliknande byggnad. Vad som där en gång funnits vet han inte. Han vet däremot att här är hans lugn, hans frihet. När han ser ut mot horisonten och följer gatlyktornas labyrint genom staden fylls hans lungor med ångest, sorg och gråt. Lyckan är total. Inget har ändrats sen förra gången. Långsamt tar han av sig solglasögonen och torkar bort något från ögonen med ärmen på tröjan.

Andas ut

Absolut lugn, överallt...

Sen...


Kaos