Han satt och stirrade håglöst ut genom fönstret när telefonen ringde. Han vände sig sorgset om och tittade på telefonen som om den precis hade ropat hans namn. Han reste sig sakta upp och gick mot telefonen.
"Billy", svarade han och väntade andlöst på svar.
"Hej, det är jag, John. Hur är det med dig?"
Billy suckade och ryckte på axlarna.
"Jodå, jag mår prima. Jag har just blivit sviken av min före detta flickvän. Vem skulle inte må perfekt liksom?", sa han med en ironisk ton.
"Men skärp dig Billy! Jag vet att du mår skit. Kan vi inte träffas på fiket om tio minuter?"
"Visst", mumlade han och lade på.

Tio minuter senare satt de på fiket med varsin kaffe och mazarin.
"Så, vill du berätta vad som hände?", frågade John och bet sig i läppen och fingrade på sin kaffekopp.
Billy tog en klunk och stirrade ner på bordet.
"Vi hade det så jävla bra, du vet. Vi gjorde allt tillsammans. Jag berättade allt för henne..."
John nickade förstående och tittade ängsligt på honom. Han tog ännu en klunk av sitt kaffe och fortsatte.
"I fredags frågade jag henne om vi skulle hitta på något. Hon sa att hon inte kunde eftersom hennes familj skulle ha gäster och att jag inte kunde vara med. Hon lät inte glad så jag bestämde mig för att titta förbi henne iallafall, för att överraska henne."
John höjde på ögonbrynet.
"Jag vet, dum idé", sa Billy när han såg på Johns ansikte.
"I alla fall. När jag kom till hennes hus upptäckte jag att det inte fanns några bilar parkerade utanför. Lite underligt tyckte jag, men tänkte inte mer på det. Jag parkerade moppen utanför och knackade på dörren. När jag stod där och och väntade upptäckte jag en röd moped som stod parkerad bakom huset. Jag blev förvånad och kände på dörrhandtaget. Den var öppen. Jag klev in i hallen, det var tomt och tyst. Jag hörde hennes skratt från övervåningen."
John satt tyst som en mus och lyssnade intensivt på vartenda ord Bully sa.
"Fortsätt!", sa han och väntade på att Billy skulle berätta färdigt.
Billy suckade.
"Jag gick upp till hennes rum och fann henne i sin säng tillsammans med Micke."
"Va? Micke?", sa John chockerat och spärrade upp ögonen.
Billy nickade uttryckslöst och drack upp resten av sitt kaffe. Ingen av dem hade rört sin mazarin.
"Men vad sa hon då?", frågade John och tittade upprört på honom.
"Ingenting, hon bara grät och sprang efter mig. När jag vägrade stanna skrek hon förlåt och föll ner på golvet och grät hysteriskt och skakade."
"Vad gjorde du då?", frågade John.
"Jag sa: 'Jag försökte vara perfekt, men det var tydligen inte till någon nytta."
"Bra sagt", mumlade John och nickade uppmuntrande.

Regnet piskade ute på gatorna.
Billy och John sa hejdå och gick hem till var och en.
Hela vägen hem tänkte han på varför hon gjorde som hon gjorde. Hon hade varit helt perfekt. Nu var hon raka motsatsen.
Där han gick sjöng han tyst för sig själv:
"Det spelar inte längre någon roll. Jag orkar inte slåss. Det är bortom min kontroll. Du lämnade mig ensam, och självklart blev jag rädd. Min sista gnista hopp försvann. Och jag glömmer bort att andas..."