Jag stänger av datorn och går tyst in i rummet.
Det är mörkt och varmt.
Jag stänger försiktigt till dörren och står sedan stilla.
Jag slutar andas och lyssnar på mina syskons lugna djupa andetag.
Till slut kan jag inte hålla andan längre.
När jag inte är andfådd längre klättrar jag upp i sängen.
När jag har lagt huvudet på kudden kommer tårarna.
Jag gråter tyst, ingen ska få höra, ingen ska få se.

Kudden är blöt.
Jag sätter mig upp i sängen.
Jag orkar inte mer.
Jag klättrar ner ur sängen igen.
Innan jag går böjer jag mig över min bror, jag sträcker fram handen för att röra vid hans kind men han vrider på sig och gnyr så jag drar hastigt tillbaka handen och skyndar mig därifrån.
Min pappa sitter fortfarande där ute och arbetar, som vanligt på nätterna.
Han märker inte att jag smyger förbi, det är konstigt, han märker alltid annars.

Gräset är täckt av frost, men frosten smälter av värmen från mina fötter.
Jag tänker att om det var ljust ute så skulle man se fotsteg.
Medan jag går ner mot bryggan minns jag.
Jag minns den där speciella lukten.
Ansiktet.
Leendet.
Alla orden som inte var sanna.
Eller som åtminstone har tagits tillbaka nu.
Jag minns också den där dagen, en av de bästa dagarna i mitt liv.

Vi åkte in till stan.
När jag träffade allihopa grät jag.
Men bara snabbt, mot hennes axel.
Sedan kom du, med luvan uppfälld för att inte visa håret och med en Palestina sjal för att du var förkyld.
Vi gick runt i stan.
Hela dagen, vi skrattade och pratade.
Några av oss tittade på kläder och de andra hängde bara på.
Ni sniffade mitt hår med sugrör, jag hade massa hårspray i.

Efter, när de andra hade åkt hem stod vi på Östermalms torg.
Vi såg att vi båda hade Converse skor på oss.
När vi kom till Ropsten satt vi på bänken vid vattnet.
Vi pratade.
Det var perfekt väder.
Armen runt min midja.
Bara sitta där på bänken och inte behöva tänka på något annat.

Plankorna på landgången är hala.
Men jag har bott här i nästan tio år så jag är van.
Jag går ned för landgången och över den kalla, skrovliga betongen.
Längst ut på spetsen av bryggan står jag stilla och tittar ut över det svarta vattnet.
Månen, som är nästan full, speglar sig i det och på andra sidan står de svarta träden tätt intill varandra.

Jag tar av mig den stora Death Note tröjan, de blåa, ärvda, mjukis byxorna och trosorna.
När kläderna ligger i en fin hög sätter jag mig på bryggspetsen.
När min fot snuddar vid vattenytan går det tunna is lagret sönder.
Jag för ner foten djupare i det iskalla vattnet och isen runtomkring går sönder med ett lätt frasande.
Långsamt glider jag ner i vattnet.
Det är så kallt att jag knappt kan andas.
Jag blundar och sjunker.
Låter kylan och mörkret omsluta min nakna, bleka kropp.

När jag försvinner ångrar jag ingenting.
Jag hoppas att du blir lycklig.
Jag älskar dig trots det du råkade göra mot mig.
Jag klandrar ingen annan än mig själv.

Jag vaknar med ett ryck.
Det är mörkt i rummet och min kudde är fortfarande fuktig.
Jag klättrar ned ur sängen och smyger ut.

-Du måste gå och lägga dig nu, det är mitt i natten!

Jag ler.