När klockan ringer i gryningen vaknar jag med ett ryck. Jag ligger på golvet på en nött, olivgrön frottématta täckt av ljusbruna hårtestar från min päls. Jag hör husse svära tyst från sin säng. Han är inte det minsta förtjust i morgnar, och hans beteende har sedan länge smittat av sig på mig då jag helst vill ligga kvar på mattan i all evighet. Men jag känner att det snart är dags för en promenad, så jag följer husse ut till köket.

Köket är som vanligt sjaskigt, liksom resten av lägenheten. Högar av otvättade tallrikar och glas står tornade på diskbänken, det är damm i alla vrår och från kylskåpet känner man en unken, plastig lukt. Persiennerna är nerdragna och den enda belysningen kommer från en ensam golvlampa.

Husse har precis satt på kaffet och står vid matbordet och brer en smörgås. Detta förvånar mig en smula; han brukar aldrig äta frukost, om ens något på hela dagen. Jag iakttar honom länge innan han lägger märke till min närvaro. Han vänder sina trötta ögon mot mig, och säger ingenting till en början. Han bara står där i sina collegebyxor, mager som en skrika.

”Titta inte på mig på det där viset”, säger han slutligen. Jag smyger försiktigt fram och lägger mig på det fläckiga golvet. Husse suckar djupt.
”Jag tror inte det blir någon skola idag heller”, säger han med ett uns likgiltighet i rösten. Jag sätter mig upp och gnyr sakta. Jag ser ångesten i hans djupblå ögon och förstår honom. Det gör jag alltid.

Husse sätter sig vid bordet och dricker sitt kaffe. Jag kryper under bordet och vilar mitt huvud mot hans bara fötter. Han kliar mig ömt på huvudet och säger med en stadig, lugnande röst: ”Det är bra, Ralph.”
Först efteråt kommer skriken.