Sagan om den lilla påfågelfisken


Det var en gång en fiskare, men inte vilken fiskare som helst. Han fiskade aldrig på riktigt, han satt mest och lullade med sitt spö och var glad om han fick napp någon gång ibland. Han var helt enkelt nöjd. Enkelt. Nöjd.
Det var även en fisk en gång, en sprattlig påfågelfisk som aldrig satt stilla och mest irrade runt i havet. I många fall var hon framåt och var ofta säker på vad hon ville och agerade också därefter. Dock var hon väldigt försiktig i en fråga, det hade hennes mor lärt henne i tidig ålder. Man ska passa sig för fiskare, för nappade man på deras bete så kunde det gå illa. Då var man fast. Fångad. Inget annat. Så den lilla påfågelfisken passade sig noga, många av hennes vänner var ivriga och lekte ibland med fiskarnas beten. Men inte denna fisken, hon passade sig noga från att komma fiskaren för nära. Hon hade lärt sig att en armlängsavstånd var lagom. Så hon nöjde sig.

En dag var den lilla fisken ute och simmade i havet som vanligt, och fick som vanligt syn på ett bete som låg och flöt stilla på havsytan. Hon reagerade inte vidare, förens hon såg något som blänkte till på betet, något hon inte sett förr. Det var ett ganska speciellt bete på detta spöt, hon hade aldrig sett något liknande förr. Och då hade hon ändå betraktat många olika sorters beten på lagom avstånd. Detta intresserade den lilla fisken.
Så hon simmade långsamt närmre betet, och blev då ytterligare förvånad. För vanligtvis så visste fiskaren med ens att det närmade sig en fisk, och då brukade de i vanlig ordning guppa lite med betet för att visa att de är med på leken. Detta gjorde inte fiskaren, hans bete var alldeles stilla. Så nöjt. Givetvis intresserade detta den lilla fisken ännu mera.
Den lilla fisken hade ju många gånger förr betraktat hur spelet gick till och lärt sig reglerna utan och innan, och hon tänkte naivt att denna fiskaren kanske inte är som andra fiskare. Och innan den lilla fisken visste ordet av så befann hon sig långt närme fiskaren än en armlängsavstånd. Utan att hon själv inte riktigt tänkte sig för så var hon till och med framme och pillade på betet, och det konstiga var att även fiskaren verkade nöjd med detta. Så nöjd.
Såhär trivdes fiskaren och den lilla påfågelfisken tillsammans.

Men ni känner ju den lilla påfågelfisken, hon som alltid irrar runt och inte sitter stilla. Hon blev lite uttråkad och var nyfiken på mer. Hon ville upp i båten! Så hon började dra lite i betet, som fortfarande låg stilla och cirkulerade lite då och då. Och vad hon gillade när betet cirkulerade, det hände inte så ofta, men det fick henne att gilla det ännu mer. Så nöjd.
En dag blev den lilla fisken irriterad, där kom han varje dag. Till just henne. Kastade ut sitt lilla spö och bara satt.. Utan att fånga henne. Hon hade sett andra fiskare fånga fiskar flera gånger förut, så varför fångade den här fiskaren inte henne? Var det henne det var fel på? Han var ju trots allt där varenda eviga dag och kastade ut sitt jävla spö !
Fast ville den lilla fisken bli fångad? Hon tänkte länge och noga och kom fram till att hon inte riktigt säker på att hon ville det? Hon ville ju bara upp i båten lite, men fångad?
Mitt i allt detta tänkandet så vaknade hon plötsligt upp och insåg till sin förskräckelse att fiskarens krok satt fast i käften på henne, det gick så fort. Hon hade inte ens hunnit se det hända. Plötsligt var hon bara fast i det jävla spöt, och fan vad ont det gjorde. Ju mer den lilla fisken försökte slita sig loss desto ondare gjorde det. Och var i helsike var fiskaren nu, nu när hon insett att hon behövde honom. Hon ville ju komma loss.
Den lilla fisken tittar långsamt upp mot ytan och ser fiskarens spö ligga och flyta på ytan. Och var fan är fiskaren nu? När hon har gått och fastnat, helt utan vilja, på hans spö. Av alla fiskare på havet, så har hon fastnat för honom.
Det kommer då förbi en klok vän till den lilla fisken, hon stannar och ser medlidsamt på den lilla fisken. Hon vet att det gör ont, hon lider med den lilla fisken, men hon tycker ändå inte synd om henne. Hon såg nämligen hela händelseförloppet.
Vem som nappade på vem är fortfarande olkart för den lilla fiskens vän. Hon befinner sig ju trots allt i havet, och har ett annat perspektiv därifrån. Men en sak är säker, av någon anledning så råkade fiskaren tappa sitt spö. Antingen så råkade den lilla fisken dra för hårt i spöt eller så råkade fiskaren helt enkelt tappa det. Hon förklarar detta lugnt för den lilla fisken.

Fiskaren sitter nu kvar i sin lilla båt, vid exakt samma ställe som han tappade spöt. Frågan är nu hur fiskaren tänker, han vet inte om att den lilla fisken har så ont att det värker i hela kroppen, och att hon saknar att åtminstone se båtens botten på ytan.
Det fiskaren vet är att fisken simmat iväg med hans spö, och hon erbjuder honom att hoppa i havet och simma efter.
Så hur tänker nu fiskaren? Är han helt enkelt. nöjd.
Antingen är han en lat jävel som inte orkar simma efter sitt spö med den lilla fisken på, och tänker simpelt att han istället kan köpa ett nytt spö. Det han inte förstår är bara att den lilla fisken sitter fast STENHÅRT i detta spöt och hon kommer inte att komma simmandes till ett nytt spö. Men han kanske inte tänker på detta, det finns många fiskar i sjön att välja på. enkelt.

Så hur ska nu den lilla påfågelfisken göra?
Kroken sitter fast i läppen på henne, hon är fullständigt fast i fiskarens spö. Fiskarens spö är nu en del av henne, vare sig han eller hon vill det eller ej.
Så antingen kan den lilla fisken helt enkelt slita sig loss från fiskarens spö, det kommer göra ont så in-i-helvete, det kommer även att svida ett bra tag framöver. Men det kommer ju läka, och hon kanske inte ens får ett ärr..
Eller ska hon skita i sin jävla stolthet och simma tillbaka med spöt till fiskaren? Även detta kommer ju att svida, då fiskespöt är tungt att dra men har hon tur så hjälper fiskaren henne av med betet när hon kommer fram. Men det finns ju naturligtvis en risk att fiskaren inte gör det, han kanske redan har köpt ett nytt spö eller slutat fiska eller vafan som helst. Men om inte den lilla fisken tar den här risken, så kan hon ju samtidigt aldrig med säkerhet veta att hon gjorde rätt i att slita loss kroken.
Hur ska den lilla påfågelfisken göra?




En lång tid senare



Den lilla påfågelfisken är ute och simmar som vanligt i havet, på ytan ser hon ut som en alldeles vanlig liten påfågelfisk, utan större bekymmer. Med vad ingen vet är att där inne döljer sig en djup besvikelse, ett sårat hjärta som långsamt börjat läka men som fortfarande är långt ifrån helt. Ni undrar förstås vad som hände med den lilla påfågelfisken, hur gjorde hon och hur gick det?
Ingen vet egentligen hur den lilla påfågelfisken gjorde, eller vilket beslut hon tog. Om sanningen ska fram så vet hon knappt själv vad som hände. Simmade hon tillbaka till fiskaren med spöt, slet hon loss kroken själv, hjälpte fiskaren henne av med kroken eller var det han som slet ut den? Det enda den lilla påfågelfisken vet med säkerhet är att fiskaren lät henne simma iväg.
Han tog först emot henne hjärtligt med öppna armar, han höll om henne och han öppnade upp hennes hjärta. Ett hjärta som vanligtvis öppnas med kofot. Han öppnade det med sina bara armar och hon tillät honom. När han insåg hur mycket han faktiskt öppnat hjärtat på den lilla påfågelfisken, blev fiskaren rädd. Hans hjärta var inte på samma våglängd. Han befann sig fortfarande i båten på vattenytan, den lilla fisken under vattnet, och det sista en fiskare vill göra är att ta sig vatten över huvudet. Så han fångade inte den lilla påfågelfisken, och istället för att rättvist ro iväg i sin båt, ro iväg ifrån den lilla fisken och visa sin rädsla, så släppte han armarna. Han satt kvar på exakt samma ställe, men han släppte armarna. Så enkelt.
Kvar var den lilla påfågelfisken med ett öppet hjärta men utan någon som tog emot det. Detta bildade ett litet sår i den lilla påfågelfiskens hjärta. Så hon simmade långsamt och osäkert ifrån fiskaren, det gjorde så ont att hon några gånger simmade tillbaka till honom i hopp om att han skulle sträcka ut armarna igen. Men han satt bara kvar, stilla. Enkelt.
Såret i den lilla fisken finns kvar än idag, det är inte stort men det finns där. Det läker långsamt och ibland får det sina törnar. Det syns inte utanpå, men om du skulle observera den lilla påfågelfisken så skulle du se att varje gång hon fick syn på fiskarens båt guppandes på vattenytan, på exakt samma ställe som alltid, så skulle du upptäcka en förändring i den lilla påfågelfisken. Den är inte markant och du får vara uppmärksam för att upptäcka den, men om du skulle titta riktigt noga så skulle du se hjärtat slå under ytan.

Slut