en springa av ljus lämnade i all hast sin upphöjda plats i lövverket,
och försvann utan spår,
den sista dagen hade nått sitt slut
två droppar föll till marken
talandes om alltets nära förestående ände,
och de vågor som talar om tiden,
långt nere i djupet,
där fördömelsen vaknar, och vacklar genom korridorer av glömska,
en natt är en evighet, där ensligheten vägrar lämna sitt öde till dagen.
ändå kan de skåda slutet, på den dag,
då den sista vilan har inletts, i en natt utan ände och en dag utan ljus
en droppe faller, och vattnar ledan som den sista morgonens dagg
där de fortfarande kan minnas,
det som en gång var glömt