Daniel Brandt


Världen hade varit utan gud under lång tid – i alla fall hade ingen som påstått sig vara gud synts till på bra länge. Människorna klarade sig sålunda på egen hand och hade glömt bort sina förfäders tro och dess heliga skrifters förbud och uppmaningar. Man levde med andra ord ett gudlöst liv – det enda som fanns kvar var en väl dold rädsla för att en dag ändå bli dömd och förbannad av någon övernaturlig makt.

Men i människornas värld existerade fattigdom och svält jämsides med rikedom och överflöd. Många hade inte ens vatten att dricka medan andra vattnade sin trädgård med det bästa som fanns. Släktets framsteg var det i sanning bara ett fåtal som fick se något utav. Den gemensamma livsmiljön fick inte desto mindre utstå dess många konsekvenser och blev således sämre för allesammans. Men de som besatt makten – desamma som besatt rikedomen, förstås – brydde sig inte om sådana saker. Personliga färdmedel, lyxvaror och elektricitet tycktes viktigare; pengar var allt – och navet i hjulet var de framsteg man eftersträvade.

De fattiga kunde hursomhelst inte göra sig hörda, varken heller hade de land eller medel att klara sig på egen hand. Tack vare sin egen flitighet och en medlidsam medelklass klarade de sig likväl.

Medelklassen klarade sig i alla fall aningen bättre än de fattiga, men hade inte heller de något verkligt inflytande, då deras rikedomar på intet sätt kunde mätas mot de rikas.

Det var i detta skede som en vanlig man utsågs av Gudarna att gripa in å deras vägnar. Den utvalde blev en enkel snickare vid namn Juphenos.

Mannen i fråga fick en mäktig uppenbarelse i sin verkstad och for med ens till huvudstaden. Väl där lyckades han få audiens hos mi
nistären, människornas ledare, och med hjälp av väl valda citat ur de gamla heliga skrifterna – som han sade sig ha hört i sin vision – lyckades han också få deras uppmärksamhet. Några i ministären hade studerat texterna under sin lärotid eller under senare år när de inte haft något annat för sig. Som regeringsmedlem uppvisade man nämligen sin auktoritet i det man ödslade ansenlig tid på helt onyttiga saker – helst offentligt och under så stora delar av dagen som möjligt. En bra sysselsättning hade länge ansetts vara att studera gamla texter eller språk som saknade all form av relevans i det moderna samhället.

I alla fall fick snickaren Juphenos gehör och erhöll utan fördröjning högsta sätet i ministärförsamlingen – fruktan för de stora gudarna hade blossat upp med ny kraft.

Så styrde han världen efter Gudarnas vilja. Av ren rädsla för eventuella motaktioner vid protester, accepterade be-folkningen Juphenos ledarskap utan minsta ifrågasättning.

Juphenos började så sitt styre med att enligt Gudarnas befallning låta de fattiga få eget land och hjälp med att komma igång med egen odling. De fick också möjlighet att göra sina röster hörda inför ministären, likaså fik medelklassen mer inflytande. Livskvaliteten blev allt bättre.

Snart började Juphenos också lagstifta i syfte om att bevara naturen och säkra en hållbar utveckling, men eftersom detta innebar inskränkningar i användningen utav personliga färdmedel, lyxvaror och elektricitet, väcktes det nu en viss motvilja bland de rika.

”Det är orättvist” klagade de. ”Alla andra har fått det bättre utom vi!” Detta väckte Gudarnas vrede och genom Juphenos svarade de: ”Ni skall inte vara så otacksamma. Vi har tolererat ert slöseri och övermakt i denna värld länge nog. Hur kan ni sätta er emot beslut som fattats för era bröders och systrars bästa?”

Detta tystade oppositionen tills vidare. De från början mindre lyckligt lottade var naturligtvis tillfreds och vördade sina Gudar mer än någonsin.

Som tack för detta fick i sin tur Juphenos del av Gudarnas visdom. Han fick insikter i världen som ingen annan människa innan honom någonsin fått. Därtill fick han makt att trolla fram sitt favoritkonfekt ur tomma intet.

Detta var dock knappast något som de rika lät sig imponeras utav. ”Godisguden” blev snart till ett skämt i deras kretsar. Gudarna lät sig dock inte illa bekomma – de lättsinniga skulle säkert snart nog straffa sig själva.

Juphenos, som var medveten om att de rika gjorde åtlöje utav honom, började odla skägg i hopp om att inge ett kompetentare intryck, men hans anlag därför var minst sagt sparsamma så han förblev till större delen skägglös.

Inte så snart vågade en tidigare. fabrikör av grandoftande badtvål trotsa ett av de beslut som Gudarna låtit Juphenos framföra, gällande förbud mot försäljning just av grandoftande badtvål – detta innehöll nämligen ämnen som effektivt tog kol på de redan tärda skogarna i människornas värld. Detta hävdade förvisso fabrikanten vara ”en naturlig bieffekt av den effektiva badtvålen” och sade ytterligare att detta var något man helt enkelt fick räkna med.

Gudarna lät sig inte bekomma och lämnade ärendet i Juphenos händer, men denna, för närvarande mest intresserad av sin jämmerliga skäggväxt, visste inte riktigt hur han skulle bemöta detta förmodande – slutligen var han ju bara snickare.

Detta gjorde fabrikören arg. ”Låtsasgud!” utbrast denne där hans stod inför Juphenos, och eftersom Juphenos ju inte var någon gud och på så vis faktiskt kunde benämnas som sådan, ingrep gudarna fortfarande inte.

Därpå samlades det sig snabbt en stor samling av välbärgade medborgare utanför ministär-palatset och snart var uppståndelsen så stor att man bröt sig in och i rent raseri slet ner Juphenos från sin höga tron. Innan Gudarna hunnit till undsättning låg Juphenos´ redan död under folkmassans fötter.

Nu väcktes Gudarnas vrede åter – starkare än någonsin förut. Men i ett gemensamt beslut vände de tvärt ryggen mot människorna och lät dem i fortsättningen klara sig helt på egen hand.

Och det, vilket de nu – om inte förr – var övertygade om, kunde de inte.


© 2000 Daniel Brandt