31.

Rob hade helt rätt.
    New Orleans 1977 motsvarade inte min dröm.
    Jag besökte de ställen där man fortfarande med växlande framgång försökte spela den traditionella musiken, men en vecka i den här miljön skulle ha gjort mig mera sorgsen än glad.
    De tårar som då och då fuktade min hals berodde mera på nostalgi än på verklighet.

Musiken i New Orleans hade inte en chans att mäta sig med de inspelningar som trängdes i min egen skivhylla.
    Gatulivet i de franska kvarteren var vulgariserat till en grad som uppenbarligen tilltalade många av, särskilt de yngre, besökarna.
    De som sökte kontakt med jazzens rötter föreföll var få, och i min ålder eller äldre.
    Prostitutionen var kanske inte värre än den i Storyville på det tidiga 1900-talet – men då ackompanjerades den trots allt av bättre musik!

I en butik fann jag dock några rara inspelningar av Louis Armstrong tillsammans med the Dukes of Dixieland.
    De såldes i en box tillsammans med fyra LP-sidor med Al Hirt och hans ekvilibrister.
    Polerad teknik ställdes mot värme och känsla.
    En match där utgången var given från början.

Två och ett halvt dygn senare flög jag till San Diego, för den näst sista presentationen på min USA-turné.
    Vistelsen i New Orleans hade gjort att jag åter kände mig nervös inför uppgiften som denna gång skulle äga rum på ett ganska lyxigt hotell i Mission Bay, ett område i direkt anslutning till Stillahavskusten.
    Mitt rum var fräscht och opersonligt men hade en rejäl balkong med kvällssol och en bländande havsutsikt.

Mötet skulle äga rum dagen därpå, och jag kunde nu välja mellan att bara slöa på hotellet eller hyra en bil och köra in till Tijuana i Mexico, eller upp till Los Angeles och kolla in Disneyland.
    Tijuana låg närmast så jag beslutade mig för att addera Mexiko till den lilla rad av länder jag besökt.


Hotellet var agent för Avis så det tog mig bara några minuter att hamna i framsätet på en luftkonditionerad mellanklassbil – ”småbilarna är slut, Sir, så ni får den här till samma kostnad!”

Efter en knapp halvtimme nådde jag den mexikanska gränsen.
    Gränskontrollen var närmast skrattretande - en sömnig tullpolis med jättelika svarta mustacher tittade flyktigt i mitt pass och viftade sedan in mig i en helt annan värld.

Det var just det som var så märkligt för mig som, vid det här laget, tyckte mig relativt van vid att passera gränser.
    De skillnader man upplevde när man reste mellan länder i till exempel Västeuropa var oftast förhållandevis små och lättast beskrivna som charmiga.
    

För en svensk resenär var hela Nordeuropa redan på den här tiden ett relativt homogent resmål där skillnaderna var att man i Danmark såg äldre kvinnor röka cigariller och i Norge måste beställa dessert för att få likör eller cognac till kaffet.
    Då simmade en liten glassklick omkring i spriten, och man fick ett litet tomt glas bredvid, möjligen för att rädda livet på glassen.
    De skillnader som man upplevde i mellan länderna i sydeuropa var oftast precis vad man kunde vänta sig och på intet sätt chockerande.
Skillnaderna mellan städerna och livet i USA och Canada var närmast försumbara för den ytlige betraktaren.

I Mexiko upphörde den permanentade vägbanan Jag tidigare färdats på efter ungefär tvåhundra meter, och resan mot Tijuana fortsatte på en gropig, rödbrun grusväg där min bil rev upp ett tätt dammoln som effektivt dolde all sikt bakåt.
    De prydliga fastigheterna i Mission Bay byttes mot små träkojor och plåtskjul och de onödigt stora amerikanska bilarna ersattes av träkärror som drogs av onödigt magra åsnor.

Tijuana föreföll mig vara en kåkstad som, i varje fall vid dess nordliga infart, såg helt fallfärdig ut.
    Men om byggnaderna skvallrade om fattigdom och umbäranden var folklivet desto mer tilltalande.
Antagligen pågick någon slags festival i staden för det blixtrade av fyrverkeripjäser omkring min bil, och de trånga gatorna myllrade av människorna var så uppskruvade att vem som helst skulle bli nyfiken på kaktusväxtens betydelse som brännvinsresurs.

De få bilar jag såg hade knappast ens klarat färden till en svensk besiktning och de framfördes så hämningslöst att jag snabbt tvekade om det rådde höger- eller vänstertrafik.
    Jag fick köra ett gott stycke in i staden innan jag fann en plats där jag kunde parkera min hyrbil.
    Runt omkring mig fylldes luften av knallarna från smällare och raketer, blandade med rytmisk gitarrmusik från de små värdshus som tycktes ockupera bottenvåningen i nästan varenda fastighet jag såg.

Trots en viss känsla av otrygghet beslutade jag mig för att försöka bli en del av gatulivets glädje.
    Jag låste bilen, drog till med ett brett leende och styrde kosan mot närmaste serveringslokal.

Omedelbart omringades jag av ett antal söta och smutsiga småungar vars framsträckta händer var tydligare än något talat språk i världen.
    Jag, min dåre, hade inte ett ögonblick funderat över att skaffa mexikansk valuta.
    I min plånbok hade jag, utöver kreditkort, ett fånigt litet antal dollarsedlar som mycket snabbt gick åt.

Samtidigt var det någonting som fick mig att vända mig om och titta mot den eleganta hyrbil jag just parkerat.
    Den var nu omgiven av söta små mexikanska ungar i full färd med att befria den från alla löstagbara detaljer; backspeglar, vindrutetorkare, navkapslar, radioantenn - deras händer var överallt på mitt fordon!

”Hey, hey, hey”, vrålade jag, och sprang mot bilen.
    Då skingrades de besvikna angriparna under utbringande av tillmälen som jag inte behövde något lexikon för att begripa.

En inspektion visade att de hunnit tillägna sig radioantennen,samtliga navkapslar, en vindrutetorkare och en backspegel.
    Här vågar inte sjutton stanna, tänkte jag, och satte mig i bilen för att köra raka vägen tillbaka till San Diego.
    De besvikna ungarna pekade finger och flinade och bombarderade min bil med stora, bruna torvor som senare visade sig vara torkat åsnebajs.


32.

Det var med en känsla av befrielse jag åter såg gränskontrollen framför mig.
    Fem minuter i Mexiko, tänkte jag. Inte kan väl tullpolisen intressera sig särskilt mycket för en stackars svensk turist med halvslaktad hyrbil och åsnebajs på bakrutan?

Pyttsan!
    Plötsligt befann jag mig i en kilometerlång kö av bilar som alla undersöktes med minutiös noggrannhet av den amerikanska tullpolisen.
I den kvarvarande backspegeln kunde jag se hur små lortiga rackarungar fortfarande försökte nypa åt sig en och annan navkapsel samtidigt som vuxna mexikaner drog till sig uppmärksamheten genom att vandra runt kring bilarna och bjuda ut varor av skilda slag.
    Min kvarvarande vindrutetorkare fick dock vara ifred.

”Good morning, Sir!”
    Utanför bilen stod en starkt solbränd polisman med mörka spegelglasögon och högra handen nonchalant vilande på pistolkolven.
    ”Can I see some identification, please?”

Jag fumlade fram både pass och körkort som han granskade med professionellt intresse.
    ”Why are you entering the United States, Sir?”
    ”Jag är på väg tillbaka till San Diego efter en blixtvisit i Tijuana”.
    ”Så ni bor i San Diegeo?
    ”Bara för tillfället”, sa jag och nickade förklarande mot mitt pass som han fortfarande bläddrade i.
    ”Är det er egen bil?”
    ”Nej, det är en hyrbil.”
    ”Har ni hyrt den i San Diego?”
    ”Ja, hos Avis i San Diego.”

Polismannen lutade sig lite tillbaka och tittade på mina nakna fälgar.
    ”Har ni hyreskontraktet med er?”
Jag öppnade handskfacket och räckte honom den pappersbunt jag fått från Avis.
    ”Bara kontraktet, tack” sa polismannen irriterat.

Jag fann det eftersökta pappret som han gav en flyktig blick.
    ”Enligt det här kontraktet får ni inte köra in den här bilen i Mexiko”
    Han pekade och jag läste.
    ”Jag är ledsen”, sa jag, ”det visste jag inte”.

Polismannen suckade djupt.
    ”Ett hyreskontrakt är ett avtal med förpliktelser för båda parter, Mr Mossberg. Ni har aldrig funderat över det förnuftiga i att ta reda på vilket ansvar det innebär för er?”

Vad svarar man på sådant?
    Jag teg.

”Vad hade ni för ärende till Mexiko?”
    ”Inget alls, egentligen”, sa jag. ”Jag ville bara passa på att se Tijuana eftersom det var så nära San Diego. Men när jag lämnade bilen...”

Polismannen avbröt mig:
    ”Har ni inhandlat någonting i Mexiko?”
    ”Nej, ingenting alls.”
    ”Inga godsaker som går att röka eller dricka”.
    ”Nej, jag var inte utanför bilen mer än någon minut och...”
    ”Förvarar ni några vapen eller sprängämnen i bilen?”

Vapen eller sprängämnen?
    Vadå för vapen eller sprängämnen?
    ”Nej, naturligtvis inte!”

Nu tog polismannen ett steg tillbaka från bilen och sa, fortfarande med handen i obekväm närhet av pistolkolven:
    ”Vill ni vara vänlig och gå ut ur bilen, Mr Mossberg!”

Jag ville helst fråga varför men gjorde förstås som han sa.
    ”Vill ni vara snäll och öppna bagageluckan för mig.”

När jag sträckte mig in i bilen för att ta nyckeln ur tändningslåset sa han:
    ”Lugna, fina rörelser, Mr Mossberg!
    Jag vill kunna se båda era händer hela tiden.”

Samtidigt som jag tyckte situationen var ganska kuslig kände jag mig konstigt nog lite full i skratt.
    Det hela var precis som en scen ur en sämre kriminalare.
    Plötsligt skulle någon ropa ”cut” och strålkastarna släckas och flyttas inför nästa scen.

Men nästa scen var att jag låste upp luckan till den tomma kofferten och efter polismannens noggranna granskning stängde den igen.
    Därefter öppnade han en av bilens bakdörrar, tittade i handskfacken och trevade i springorna mellan säten och ryggstöd.
    Sedan övergick han till framsätet, där han lyste med en strålkastare under stolarna och passade på att lägga tillbaka hyreskontraktet i handskfacket efter att ha letat efter misstänkt gods även där.
    Själv stod jag fortfarande utanför bilen och svettades i solgasset.

”Ni kan räkna med att få ersätta skadorna på bilen, Mr Mossberg” sade polismannen allvarligt, samtidigt som han räckte mig pass och körkort.
    ”I fortsättningen föreslår jag att ni läser alla avtal innan ni skriver på dem.”

Sedan vet jag inte om han gjorde en slarvig honnör eller skrämde bort en fluga från mösskärmen, men jag fick i alla fall resa in i USA igen.
    Jag tittade på klockan.
    Jag hade varit i Mexiko i ganska exakt en timma och fyrtio minuter.
    På den tiden hade jag hunnit bli bestulen, okvädad, bombarderad med åsneskit och kvarhållen av gränspolisen i drygt en timma.
    Visst går tiden fort när man har kul!



33.
Under mitt korta besök i Mexiko hade mörkblåa moln dragit in över San Diego  
    När jag parkerade utanför hotellet föll ett tätt regn över min skjorta som fortfarande var svettig efter upplevelserna vid gränsen.
    Rain in Sothern California?
    Jomenvisst!

Så här i efterskott kan jag konstatera att jag varit i Kalifornien fyra gånger och att det regnade rejält varenda gång.
    Och detta var flera år innan man hade El Nino att skylla på.

Jag ställde min halvslaktade hyrbil på hotellets parkeringsplats, intill en välskött, vinröd Volvo 240.
    En man klev just ur den och jag dristade mig att tilltala honom.
    ”Vad trevligt att ni kör Volvo, en svensk bil! Hur kan det komma sig att ni valde just en Volvo?”
    ”Ja, det undrar jag ta mej fan själv också”, svarade mannen ilsket. ”Det är aldrig annat än problem med den där förbannade bilen, och i den här delen av staten har Volvo ingen service alls!”
    Jag avstod från att stoltsera med att jag var svensk.

Våt som en nybadad hundvalp bad jag strax därefter portiern om min rumsnyckel
    ”Ni har fått post från Sverige, Mr Mossberg”, sa hon och räckte mig ett vadderat kuvert.
    På tyngd och format förstod jag att det innehöll ett videoband.

”Det finns en bandspelare i konferensrummet ni har hyrt och det är ledigt efter klockan sex ikväll.”
    ”Tack, jag återkommer”, sa jag och tog med mig kuvertet till hotellrummet.

Luftkonditioneringen var i högform och fick min våta kropp att huttra.
    Jag slängde av mig de plaskvåta kläderna, ställde mig i duschen och lät det varma, sköna vattnet skölja över mig.
    ”Varm i Florida men Kall-ifornien”, tänkte jag och fnissade.
    Jag längtade efter en varm toddy.
    Här, mitt bland palmdungar och apelsinlundar där man förstås borde längta efter att höra iskubernas förföriska klingande mot välfyllda långdrinkglas.

Tack vare Elaines omtanke hade jag både svala och varma kläder i resväskan.
    Jag drog en ylletröja över en långärmad skjorta och ringde roomservice för att möjligen slippa gå ut och äta middag.
    ”På rummet serverar vi tyvärr bara snacks och drycker”, berättade en vänlig mansröst.
    ”Men jag kan verkligen rekommendera hotellets restaurang! Den rankas bland de bästa i San Diego.”

Jag kände mig ruggig men smörgås och pilsner framför tv-apparaten verkade inte särskilt lockande.
    Jag bytte tröjan mot en lätt kavaj och vandrade över till restaurangen, som låg i en angränsande byggnad.
    Rustik inredning, dämpad belysning, diskret bakgrundsmusik och helvetiskt effektiv luftkonditionering.

Ingen hovmästare syntes till så jag valde själv ett ledigt bord. Klockan var bara strax efter fem på eftermiddagen så urvalet var stort.
    Kring ett större bord satt ett tiotal personer av båda könen och samtalade lågmält.
    Två ensamma unga män satt vid var sitt bord och slevade, med gaffeln i högerhanden, hastigt i sig sina varmrätter.
    De ville väl snabbast möjligt ut och uppleva San Diego by night, tänkte jag.
    Själv ville jag snarast möjligt gå och lägga mig.

”Godafton, Mr Mossberg! Jag heter Rodriguez, och det är jag som har nöjet att servera er ikväll!”
    Jag hade inte ens hört honom nalkas på den mjuka heltäckningsmattan. det var också första gången jag upplevde att en servitör kände till mitt namn innan jag presenterat mig.

Hans röst var artig och vänlig men på intet sätt inställsam.
    ”Önskar ni någonting att dricka före maten?”
    ”Har ni något varmt?”

Rodriguez tittade på mig.
    ”Får jag föreslå en dubbel whiskey samt ett glas hett vatten?
    Först en liten klunk whiskey, sedan en större klunk vatten, det brukar göra underverk.
    Därefter kanske en japansk kycklingsoppa, serverad med ett sakévin som vi själva importerar.
    Som huvudrätt rekommenderar jag idag ett stycke kalvfilé med legymer, råris och husets specialsås samt möjligen ett glas gott rödvin.”

”Det låter jättebra”, sa jag imponerad, ”kan jag få se på vinlistan?”
    ”Naturligtvis, men jag kan också rekommendera ett lokalt och mycket prisvärt vin som passar utmärkt just till kalv, och till vår milda, krämiga champignonsås.”
    ”Tack”, sa jag en smula handfallet.

”Får jag dessutom föreslå att Mr Mossberg flyttar till hörnbordet där borta”, sa Rodriguez och pekade.
    ”Javisst”, sa jag lydigt.
    Väluppfostrad som jag är hade jag satt mig vid ett bord för två.
    Rodriguez ledsagade mig till det andra, större bordet och sa förtroligt: ”Det är betydligt varmare här i hörnet, tack vare att köket ligger på andra sidan väggen!”
    Jag log tacksamt.

Ännu idag kan jag inte minnas att jag ätit godare mat, eller fått bättre service, på någon restaurang i USA.
    Trots att jag fortfarande kände mig lite ruggig mådde jag som en prins; alkohol vid rätt tid och i lagom mängder kan vara en välsignelse.
    När Rodriguez - som faktiskt hette så i förnamn! - kom med dessertvagnen var jag precis lagom mätt.

Urvalet, som till största delen bestod av läckra bakverk som dignade under färska frukter av alla upptänkliga slag, såg nästan ut som kompletta måltider.
    Precis när jag tänkte förekomma Rodriguez genom att vänligt men bestämt avböja dessert, sa han:
    ”Nej, jag vet! Vad ni behöver är naturligtvis ett fat varm jordgubbssoppa.
    Vi gör den med bara några strån rabarber samt en doft av kanel och serverar den ofta tillsammans med ett litet glas rumstempererad calvados.”
    Vad gör man?!

Sällskapet vid det stora bordet tycktes nu ha övergått från att prata allvar till att koppla av och umgås.
    Deras kroppsspråk var avslappat och att döma av flera hjärtliga skratt hade de mycket roligt tillsammans.

Den uppenbara huvudpersonen var en liten mörkhårig, trivsamt knubbig dam i femtioårsåldern.
    Hon tycktes ha den där märkliga utstrålningen som gör, att vissa människor alltid blir medelpunkt, oavsett omgivningen.

Jag satt och betraktade dem och smålog när Rodriguez kom smygande med den varma soppan. Han följde min blick, och sa:
    ”Jaså, ni har upptäckt henne!”

Jag kände mig ertappad och svarade, lite generat:
    ”Njaä, jag satt bara och funderade över hur det kommer sig att vissa människor, helt utan att anstränga sig, på ett så märkligt sätt kan dominera hela sällskap.”
    ”Ni känner alltså inte igen henne, Mr Mossberg?”

Jag tittade igen.
    Kvinnan hade ett oerhört sött, nästan flickaktigt ansikte och ett leende som kunde smälta gråsten. Det var någonting med det där leendet...
    ”Det är ju Shirley Temple, ser ni väl”, halvviskade Rodriguez.


34.

Javisst!
    Nu såg jag!
    De flesta kanske minns Shirley Temple mest som korksruvslockig, svartvit barnstjärna på trettiotalet, men i mitt hjärta är hon en strålande vacker tonåring i sena fyrtiotalsfilmer som Fort Apache.
    Där omgavs hon av begåvningar som John Wayne, Henry Fonda, Ward Bond och Victor McLaglen, men det var bara för Hennes skull jag såg den filmen gång på gång på gång.

”Titta här, jag fick hennes autograf,” sa Rodriguez lyckligt och visade stolt en restaurangnota med den handskrivna texten ”Till Rodriguez med tack för en underbar måltid. Shirley Temple”.

Autografer har egentligen aldrig varit min grej.
    Men hallå!
    Shirley Temple!
    Den första filmstjärnan som jag verkligen svärmade för!

Jag hade en period i mitten på femtiotalet, också, då jag var helt förhäxad av Audrey Hepburn som rådjursögd Prinsessa på Vift.
    Den filmen gick på biografen Rialto i Göteborg, samtidigt som jag dels spelade barnteater och dels staterade på Folkteatern på tomten intill.
    Det hände flera gånger att jag, mellan entréerna, smög iväg till biografen fullt sminkad bara för att få avnjuta någon futtiga minuter av den filmen.
    Sedan fick jag rusa tillbaka över Järntorgsgatan för att inte missa nästa entré på teatern.

”Jag undrar om man vågar fråga henne”, sa jag och Rodriguez nickade ivrigt.
    ”Javisst! Hon är lika vänlig och trevlig mot alla! Se här, ta en tom restaurangnota!”
    Han rev av ett blad till mig och tog därefter ett förväntansfullt steg tillbaka.

Då nös jag!
    Inte en gång, utan kanske tio gånger.
Gudskelov hade jag en rejäl linneservett att nysa i, men ändå!

Mina kinder hettade och mina ögon tårades.
    Samtidigt reste sig Shirley Temples sällskap för att lämna restaurangen. Hon log vänligt mot mig där jag satt och nös, med halva ansiktet försvunnet i den alltmer sorgmodiga linneservetten.
    Så var hon borta.

Istället för hennes autograf hade jag en tom restaurangnota som jag sparade länge, länge.
    ”Titta här”, kunde jag säga till mina vänner.
    ”På den här restaurangnotan har jag - inte - Shirley Temples autograf.”
    Varefter jag berättade mitt lidandes historia.
    Hörde jag någon säga patetiskt?


Mätt men fortfarande frusen hämtade jag strax efter klockan sex videobandet i receptionen och letade upp konferensrummet.
    Konferensrum, förresten; det var mera ett rum möblerat för trivsam samvaro med låga, bekväma fåtöljer istället för vanliga stolar.
    Fåtöljerna var försedda med svängbara skrivskivor med små fack för pennor, dricka och annat smått och gott.

Jag fick skrämselhicka när jag upptäckte, att videon var inspelad med det europeiska PAL-systemet, men det klarade hotellets video galant.
    Bandet innehöll en videopresentation av uppdragsgivarens företag som jag skrivit texten till. Den hade tydligen blivit färdigt under min bortavaro och det var första gången jag såg resultatet.
    I en kombination av animerade och fotograferade bilder demonstrerades hur det kunde komma sig, att den svenska produkten var överlägsen den amerikanska.
    Hemligheten hade att göra med temperaturförhållanden under tillverkningsprocessen.

Jag är vanligen sparsam med att använda presentationsmaterial som gör att man förlorar ögonkontakten med sina åhörare men nu tvingades jag konstatera att videons bildspråk var avsevärt mer pedagogiskt och övertygande än mitt prat.
    Därför ägnade jag ett par kvällstimmar åt att ändra i mitt manus, och gav videon till uppgift att bevisa trovärdigheten i mina påståenden.
    Klockan närmade sig midnatt när jag äntligen kom i säng.


35.

Två timmar senare vaknade jag och frös som en hund.
    När jag trevade efter kontakten till sänglampan råkade jag välta ett vattenglas som stod på sängbordet.
    Vattnet försvann ner i heltäckningsmattan, men jag kände till min förvåning att hela min säng var genomblöt.

Kuddar, lakan, filt formligen dröp av fukt och den effektiva luftkonditioneringen fick rummet att kännas som en igloo.

Om jag haft för vana att sova i pyjamas hade jag nu skrivit att jag drog av mig den plaskvåta pyjamasen och satte på mig skjorta och byxor och vankade ut till portierlogen.
    Att så här efteråt medge att jag bara drog av mig ett par genomblöta kalsonger verkar så vulgärt, men det är likafullt vad som hände.

Nattportieren tittade storögt på mig.
    ”Herregud, Mr Mossberg, är ni sjuk?!”
    Först då kände jag att jag verkligen inte mådde bra.
    Trots att jag frös var min panna kokhet och huvudet dunkade i takt med en puls som var alldeles för hög.

Jag sa: ”Jag har ont i huvudet och antagligen lite feber.
    Har ni möjligen aspirin eller något annat febernedsättande - jag måste vara fit for fight imorgon bitti”.
    ”Ett ögonblick bara”, sa portieren och halade fram en rejäl nyckelknippa ur fickan. En av nycklarna låste upp dörren till en liten servicebutik som jag inte lagt märke till tidigare.
    Han kom strax tillbaka med en liten ask i handen.
    ”Pröva de här, Mr Mossberg! De tar jag själv när jag är dålig men ändå måste jobba!”

Jag tittade på den lilla förpackningen.
    ”Multi Cold Symptom Reliever” stod det på den.
    Med något mindre bokstäver lovade man att den här produkten innehöll vad som behövdes för att befria mig från alla vanliga förkylningssymptom; hosta, huvudvärk, feber, irriterade ögon, rinnande näsa - om jag minns rätt skulle två tabletter fyra gånger om dagen befria mig från sju olika besvär som är förknippade med ”the common cold”.

Det fanns 32 tabletter i förpackningen vilket antydde att jag skulle kunna vara besvärsfri både i San Diego och San Francisco!
    Sedan var det dags för hemresa, och då skulle jag säkert redan vara kurerad.

Jag vände mig åter till portieren:
    ”Mina lakan är tyvärr aldeles genombl...”
    ”Städerskan är där med nya om några minuter. Och behöver ni hjälp med någonting annat så bara ring, det är det jag är till för.”


När jag kom tillbaka till rummet stod städerskan stod redan utanför dörren med en bunt fräscha lakan i famnen.
    Fasen också, varför hade jag inte tagit bort de gamla lakanen ur sängen!
    Nu kände jag mig generad, som om jag var en sängvätare, stora karln, och dessutom lite generad för att jag tyckte att sängvätning var någonting att vara generad för!

För den professionellt effektiva städerskan var detta tydligen bara en vardagssyssla.     Hon nöjde sig inte med att byta lakan; hon kopplade ett effektivt grepp på den stora, tunga resårmadrassen och vände upp en fräsch sida, bäddade rent och gav mig dessutom nya kuddar och nytt täcke.
    På bruten engelska sa hon sedan: ”Have you got anything for your fever, Sir?”, och jag undrade länge om portieren hade skvallrat eller om jag såg lika risig ut som jag kände mig.
    Jag visade henne förpackningen och hon nickade ett moderligt godkännande.

”Would you like me to get you some icewater to go with them?”
    ”No thanks, I think I’ll help myself to some orange juice from the minibar.”
    ”Well, if there is nothing else I can do...”
    ”No, thank you very much for all your help!”
    ”Good night then, mr Mossberg.”
    ”Good night!”

De små tabletterna var ilsket gula.
    Apelsinjuicen jag sköljde ner dem med var märkvärdigt fadd i smaken man jag tvingade i mig den, huttrande så att tänderna skallrade.
    Huvudet dunkade, svetten flödade från min panna och benen kändes som överkokt spaghetti.

Herregud, tänk om jag var allvarligt sjuk?
    Tänk om jag skulle ligga här och dö i natt!
    Tänk om den stackars hotellstäderskan skulle finna min kalla, genomblöta kropp imorgon bitti, när min särskilt inbjudna publik slagit larm om att den svenska föreläsaren tycktes försvunnen.

Tänk om de för mig okända bilbyggarna samlades vid fotändan av min säng och betraktade den framlidne föreläsaren samtidigt som de, med respektfullt låga röster, frågade varandra vad det var för ett viktigt budskap som de nu aldrig skulle få ta del av.

Den bisarra tanken var märkvärdigt uppmuntrande och jag upptäckte att jag stod och smålog mitt i eländet.
    Iklädd en T-shirt med texten ”Have you driven a Ford, lately?” och ett par torra kalsonger kröp jag ner i den nybäddade men ack så iskalla sängen.
    Jag skakade så jag tyckte att hela hotellet borde vibrera.

Ännu idag har jag svårt att föreställa mig en mer utpräglad känsla av ensamhet än den, att bli akut sjuk på ett hotell i utlandet.
    För att hålla värmen kvar i kroppen rullade jag in mig i lakan, filt och överkast och låg sedan som en gigantisk kåldolme och tittade upp i taket. Det var vitt och slätt och fullständigt ointressant så när som på en liten fånig spindel som till synes planlöst sprang fram och tillbaka, ungefär som en kinesisk bordtennisspelare.

Tio minuter gick.
    Sedan kände jag plötsligt hur huvudvärken började ge vika.
    Strax därefter slutade näsan att rinna och svettningen upphörde.
    Skakningarna försvann och efter bara någon minut kände jag mig helt återställd!
    Frigjord från sängkläderna tog jag ett par prövande steg på golvet.

Milda makter, jag kände mig fullt frisk!
    Förbluffad sträckte jag mig efter tablettburken för att se vilka märkliga verksamma substanser som tycktes ha trollat bort alla mina symptom.
    Det tycktes vara en kombination av två olika smärtstillare och ett eller flera antihistamin plus några ingredienser som jag inte kunde bestämma.
    ”En sådan burk måste jag ta med mig hem” hann jag tänka innan jag somnade.




Fyra timmar senare vaknade jag med alla de tidigare sjukdomssymptomen på plats.
    Jag tog två gula och tittade på klockan.
    Den var nästan sju, så det var inte värt att somna om.
    Efter att ha beställt en frukost bestående av te och rostat bröd satte jag på TV:n och väntade på att symptomen skulle försvinna.

På den kanal jag hade inne visades gamla svartvita klassiker och jag var lindrigt intresserad ända till jag upptäckte att jag hamnat mitt i Fort Apache!
    Snacka om tillfälligheter!
    Och där var hon, Shirley Temple, ungefär trettiofem år tidigare och lika vansinnigt vacker som jag mindes henne!
    På sängbordet, bredvid min plånbok, vittnade den tomma restaurangnotan min misslyckade autografjakt.


36.

När frukosten kom ungefär tjugo minuter senare var jag påklädd, nyrakad och pigg som en spigg.
    Ännu en gång granskade jag texten på tablettburken.
    Då upptäckte jag en text jag inte lagt märke till tidigare:
    ”Observera att tabletterna, även om de avlägsnar de vanligaste symptomen på förkylning, inte botar sjukdomen.
    Besvärsfrihet innebär alltså inte att du tillfrisknat.”
    Någonting i den stilen stod det och jag tänkte att vadå, man har ju jobbat hundratals gånger med lite förkylning i kroppen!


Om det sedan var de bekväma möblerna, den underhållande videon, eller den alerte föredragshållaren - inte vet jag - men den här dragningen blev den klart bästa på min resa.
    Tre timmar och en begynnande huvudvärk senare stod gästerna och - faktiskt! - applåderade och jag var lycklig som en speleman.
    Till min förvåning kunde jag besvara samtliga frågor utom en, som jag dock upplevde som mera skämtsam:
    ”Var det inte lite korkat att visa den där videon”, frågade en i skaran. ”Nu vet vi ju precis vad som skiljer er produktion från det som tillverkas i USA och kan tipsa våra leverantörer.”

Övermodigt tillät jag mig att skratta tillsammans med de andra.
    Men två år senare fanns det ingen påvisbar kvalitetsskillnad mellan de enheter som gjordes i USA och de som, till högre kostnad, tillverkades i Sverige.
    Det effektivaste men också dummaste sättet att undvika industrispionage är naturligtvis att avslöja alla hemligheter själv.

Solen sken från en knallblå himmel och jag var på ett strålande humör när jag, efter en snabb lunch, packade kamera och min lilla pillerburk och satte mig i bilen för ett snabbt besök på Disneyland.
    Trafikanterna på den norrgående motorvägen verkade lika glada och lyckliga som jag, för de höll allihop en hastighet som låg ungefär tjugo miles över den tillåtna.
    Skyltningen var föredömlig och jag lyckades spika den gigantiska parkeringsplatsen framför den legendariska nöjesparken.
    Jag svalde ett par gula för att dölja förkylningssymtomen, som åter började göra sig påminda.

På den här tiden var Disneyland den enda parken i sitt slag i världen – anläggningarna i Tokyo, Florida och Paris kom betydligt senare.
    Med bara Gröna Lund och Liseberg som jämförelsematerial blev timmarna i Walt Disneys sagoland en fullständigt omtumlande upplevelse.
    Jag hade turen att komma en vanlig veckodag utanför den ordinarie turistsäsongen vilket betydde korta köer till alla attraktioner.

Och vilka attraktioner!
    Till skillnad från de korta och ofta hisnande åkturerna på ”vanliga” nöjesfält bjöd Disneyland på långa, underhållande och ofta rent pedagogiska upplevelser.
    De sträckte sig från illusoriska rymdfärder till en presentation av alla landets presidenter i form av häpnadsväckande porträttlika dockor.
    I en cirkelrund lokal fick man under drygt femton händelserika minuter uppleva ett antal av Amerikas vackraste platser i form av en film som omgav publiken på alla sidor.
    Walt Disney hade helt enkelt ställt sju filmkameror med nackarna mot varandra och på så sätt lyckats fånga en 360 graders panoramabild med publiken placerad mitt i händelsernas centrum.
    Denna kamerakonstruktion hade sedan fångat sina bilder från såväl bilar som båtar och flygplan och effekten var ofta minst lika hisnande som någon traditionell bergochdalbana.
    Den stående publiken uppmanades att hålla sig fast i strategiskt placerade räcken; ändå var det en och annan som inte lyckades hålla sig på benen under hela föreställningen.

”America the Beautiful”, som filmen hette, är även namnet på en känd fosterländsk sång och denna melodi spelades också under slutscenerna.
    Typiskt amerikanskt, visst, men också skrämmande effektivt.

Jag såg mig omkring på den övriga publiken som tycktes utgöra ett konglomerat av alla jordens raser och religioner.
    Kolsvarta ansikten syntes bredvid gula, bruna, röda och kritvita; turbaner blandades med basebollkepsar och stråhattar.
    Det märkliga var dock att större delen av denna blandade publik nu stod med högra handen knuten över hjärtat och sjöng med för full hals.

Oavsett var deras eller deras föräldrars vagga stått var de i detta ögonblick AMERIKANER - och stolta över det.

För mig var det ett ögonblick som var både rörande och skrämmande.
    Karl Marx i all ära, men nog tror jag att musik är opium för folket i minst lika stor utsträckning som någonsin religionen.
    Musik som får människor att samlas under fanorna, att rätta in sig i ledet, att marschera åt alldeles fel håll och sjunga så högt att de inte förmår uppfatta vilket budskap texten förmedlar.

Solen var på väg att gå ner när jag, efter fyra händelserika timmar, vandrade mot utgången.
    Alldeles i början av Main Street - Storgatan - som leder in till alla attraktionerna i Disneyland befann jag mig plötsligt på en torgliknande plats med en flaggstång i mitten.
    Invid den stod en man i stram givakt, beredd att hala den amerikanska flaggan - the Star Spangled Banner.
    Runt omkring mig stannade alla människor i respektfull förväntan och sorlet tystnade.
    På trappan utanför en rådhusliknande byggnad lyfte en trumpetare sitt horn och blåste ett felfritt tapto samtidigt som fanan sänktes. Återigen stod de flesta av människorna med den högra handen knuten och tryckt mot hjärttrakten
När den sista trumpetstöten förklingade öppnades plötsligt en fågelbur på den rådhusliknande byggnadens tak, och hundratals vita duvor flög en sväng över torget innan de försvann in i det bländande ljuset från eftermiddagssolen.
    Jag minns att jag kände mig både imponerad och rörd, trots att jag insåg att hela föreställningen var både banal och välrepeterad.

När jag skrev detta, drygt tjugofem år senare, hade USA:s väpnade styrkor bara någon timme tidigare startat det angreppskrig som de, stick i stäv med världssamfundets uppfattning, påstod vara den enda vägen att befria världen från Iraks envåldshärskare, Saddam Hussein.
    Åter drillar piccolaflöjtarna uppkäftigt i John Philip Sousas obehagligt begåvade kompositioner och ännu en gång samlar skickliga hornblåsare nationens hökar bakom fanorna, för att därefter under alltför lång tid tvingas höja sina instrument för att istället hylla sina unga, fallna hjältar.

Till skillnad mot vanlig retorik går musik ofta rakt in i hjärtat utan att gå omvägen via hjärnan.

Det är det som gör den så effektiv, och därmed så farlig.


37.

Innan jag startade bilen för att köra tillbaka till San Diego sköljde jag ner två gula med ett par klunkar kvarlämnad Coca-Cola, som i den solbelysta bilen blivit nästan lika varm som kaffe.
    Trots att den verkliga rusningstrafiken borde vara över var det tjockt av bilar på alla vägbanor och alla tycktes byta filer lika oväntat som planlöst.

Smogen gjorde himlen närmast grålila i solnedgången och jag kände alla mina tidigare sjukdomssymtom komma tillbaka.
    I huvudet inleddes en intensiv konsert för mollstämda pukor, näsan började rinna och svetten porlade som en munter vårbäck.

Snart var jag tvungen att stänga av luftkonditioneringen för att inte frysa ihjäl i bilen.     När fasen skulle de gula börja verka!?
    Ett stilla kvällsregn började falla och försämrade sikten i det snabbt fallande mörkret.

Alla bilar, såväl framför som bakom, bländade mig.
    Mitt enda torkarblad kämpade en ojämn kamp med den feta film av luftföroreningar som klamrade sig fast vid min vindruta.
    Vänliga bilister som tyckte att jag körde alldeles för långsamt, eller färdades i fel fil, tutade hjälpsamt.
    Signalhornen samarbetade effektivt med slagverkskonserten i mitt huvud och jag kände paniken närma sig.

Efter ett tag övervägde jag allvarligt att ge fan i alltihop!
    Bara stanna bilen mitt på den jävla regnvåta motorvägen, lämna den och gå eller springa så långt jag hann, innan någon förstående medtrafikant körde på mig och förhoppningsvis befriade mig från mitt inferno.

Ännu idag har jag ingen aning om hur jag tog mig tillbaka till San Diego.
    Dock minns jag att jag i närmare en timme förgäves letade efter mitt hotell, innan jag svalde förtreten och stannade en taxibil och betalade honom tjugo dollar för att köra framför mig hela vägen tills jag, i ett regn som nu var riktigt generöst, kunde urskilja de efterlängtade neonerna på hotellets fasad.

Huttrande låste jag bilen och skyndade in i en hotellvestibul så iskall att jag fick förnimmelsen av ett ha hamnat i ett fryshus.
    Samme vänlige nattportier som rekommenderat de gula pillren stod bakom disken. Han tittade bekymrat på mig.
    ”Mr Mossberg, god afton, ni ser verkligen inte ut att må bra!”
    ”Nej, det verkar sob ob de gula har slutat att fungera”, snörvlade jag.

”Ni kanske behöver antibiotika”, sa portieren. ”Vi samarbetar med en läkare som bor alldeles i närheten. Hon brukar kunna komma hit direkt. Vill ni att jag skall ringa henne?”
    ”Tack, gärna!”


38.

Knappa tio minuter senare satt hon på min sängkant, en ung indisk läkare med de längsta fingar jag någonsin sett.
    På visitkortet hon lämnade mig stod det att hon hette Jeniffer L. Shamran och att hon var medicine doktor med pedriatrik som speciallitet. Det passade mig utmärkt för jag kände mig vid det har laget precis som ett hjälplöst litet barn.

Jeniffer L. Shamran lät sina varma, mörkbruna ögon försvinna djupt in i mina blodsprängda, samtidigt som hon kollade min temp och knackade, klämde och lyssnade på mig efter alla läkekonstens regler.
    Muntermometern visade temperaturen i Fahrenheit, som jag var okunnig om, men jag tyckte mig se att den landat ett litet stycke över hundragraderstrecket.

Så tog hon stetoskopet från öronen och sa:
    ”Hur länge har ni mått så här, Mr. Mossberg?”
    ”Ett par dagar, bara.”
    ”Har ni ätit någon medicin?”

Jag gav henne burken med de små gula. Hon suckade djupt och jag förberedde mig på att hon nu skulle flina lite överlägset som betyg för min torftiga egenvård.
    Istället sa hon:
    ”De här små rackarna är alldeles för effektiva för att få säljas receptfritt över disk!
    De får människor att tro att de är friska, fast de i verkligheten borde ligga hemma i sängen. Och då går det så här. Får jag be er andas djupt igen” sa hon och lyfte åter på stetoskopet.

När hon lyssnat färdigt reste hon sig och gick hon bort till telefonen och slog ett nummer.
    Ett kort samtal på vad jag bedömde som indiska utspann sig, sedan lade hon på luren och vände sig till mig.

”Mr. Mossberg, jag är ganska övertygad om att ni har dragit på er en rejäl lunginflammation, möjligen i båda lungorna.
    Men för säkerhets skull vill jag att ni åker med mig till en lungklinik här intill, så vi får ta ett par bilder. Innan dess måste jag dock fråga om ni är försäkrad och hur ni tänker betala.”

Gudskelov fick mina försäkringskort och kreditkort hennes godkännande och strax satt jag i en liten fräck Mercedes Benz cabriolet på väg till lungkliniken.
    Det var naturligtvis dit hon hade ringt så där var allt förberett och jag hann inte ens sätta mig i det trivsamma väntrummet innan jag stod och tryckte min nakna bringa mot den iskalla röntgenskärmen.

Jag höll fortfarande på att sätta på mig skjortan när doktor Shaleni uppenbarade sig med bilderna i handen.
    ” Titta här”, sa hon triumferande. ”Det är de här vita fälten som är inflammationen. Vänstra lungan är fortfarande bara lite angripen, men titta här på den högra”.

Lunginflammation, tänkte jag. Det är ju sådant man kan dö av. Högt sa jag:
    ”Är det allvarligt?”
    ”Misskötta sjukdomar kan snabbt bli allvarliga” sade hon, och visade med sin långa, smala pekfinger hur det lilla vita fältet i min vänstra lunga skulle kunna utvecklas.
    ”Vad gör vi nu?”, sa jag.
    ”Nu åker vi till drugstoren och handlar antibiotika”, sa läkaren. ”Ni tål väl penicillin?
    Och sedan är det fullständig vila som gäller.”

Fullständig vila!
    Men vadå?!
    Jag måste ju resa till San Francisco i morgon, för min sista presentation.

Doktor Shaleni tittade missnöjt på mig.
    ”Har ni inte förstått någonting alls, Mr. Mossberg?
    Genom att misssköta en ganska banal förkylning har ni dragit på er en dubbelsidig lunginflammation. Om ni tänker missköta den också behöver vi inte ta omvägen via drugstoren.
    De pengarna kan ju era efterlevande ha större nytta av.”

När vi kom ut från lungkliniken hade det slutat regna.
    Klockan var ungefär nio vilket betydde att den var ungefär sex på morgonen hemma i Sverige.
    Om jag lyckades hålla mig vaken ett par timmar till skulle jag kunna ringa mina uppdragsgivare i Sverige tidigt på morgonen och se till, att de informerade deltagarna i San Francisco om att mötet var inställt på grund av sjukdom.

Doktor Jeniffer L. Shamran lämnade mig vid hotellets entré med en påse penicillin och en allvarligt menad förmaning:
    ”Det minsta jag kan begära är att ni visar så mycket respekt för min yrkeskunskap att ni äter medicinen, avstår från San Francisco-resan och ser till att komma hem till Sverige så fort ni orkar”, sa hon, med sina långa fingrar i mina.
    ”Så jag får lov att flyga”, frågade jag, halvt på skämt.
    Då log hon, för första gången under vår dryga timme tillsammans.
    ”Ring mig gärna i morgon”, sa hon. ”Jag skall med förtjusning köra er till flygplatsen och se till att ni kommer ombord”.
    ”Tack så hemskt mycket”, sa jag raljant och hon svarade:
    ”Well, that’s the least I can do - if I could do less I certainly would!”

Det var första gången jag hörde det uttrycket.
    Om hon verkligen menade allvar med erbjudandet vet jag inte, för jag ringde henne inte.
    Däremot höll jag mig vaken lagom länge för att ringa till min uppdragsgivare som åtog sig att genast kontakta alla som var inbjudna till mötet i San Francisco.     Sedan ringde jag SAS och bokade om mina biljetter för snabbast möjliga hemresa.
    Hem ringde jag inte, för att inte skrämma upp familjen i onödan.

När jag lade på luren höll solen på att gå upp och jag svor en ramsa för mig själv:
    ”Fan också, nu missade jag San Francisco - den stad som alla talar om som den charmigaste i hela USA.
    Undrar om den chansen någonsin kommer åter.”
    Hittills har den inte gjort det.

39.
Ompysslad var ordet!
    Hotellpersonalens sätt att måna om mig, denna sista dag inför min plötsliga hemresa, fick mig att känna mig som om jag var deras viktigaste och mest omhuldade gäst.
    Jag låg i min säng och från denna plats kontrollerade jag ett märkligt skeende.     En bastant, franskfödd hotellstäderska vid namn Beatrix serverade mig mat, lämnade och hämtade min tvätt, packade alla mina tillhörigheter (utom ett par svarta skor som jag inte saknade förrän jag kom hem), gav mig ett så kallat ”sponge bath” och hjälpte mig hålla reda på tider för min medicinering.
    Om jag hade tillåtit henne hade hon säkert klätt på mig också med de plagg som hon själv valde i min begränsade garderob
    Hotellchefen själv var inne och förfrågade sig om min hälsa och berättade samtidigt att alla mina kostnader var betalda från Sverige och att hotellets minibuss skulle köra mig direkt ut till flygplanet, en jumbojet där man ordnat till en liggplats längst bak i maskinens övervåning.
    SAS hade fått instruktioner av min indiska läkare, fråga mig inte hur, och uträttat underverk.
    Redan samma eftermiddag var jag därför på väg hem till Göteborg via Los Angeles, New York och Köpenhamn.


Trots antibiotika och bekväm liggplats i samtliga plan blev den nästan dygnslånga hemresan en renodlad pina.
    Det är väl typiskt att man, när flygvärdinnor och pursers springer benen av sig för att vara en till lags är man så sjuk att man inget hellre vill än få lida i fred!
    I flighten över atlanten hade jag sällskap med ett tjugotal svenska läkare på väg hem från ett internationellt blodtrycksseminarium, finansierat av en stor läkemedelsproducent.
    Flera av dem uppsökte min vårdplats och talade med rynkade pannor och allvarliga tonfall om hur viktigt det var att vårda sin hälsa ”när man kommit upp i vår ålder”.
      
Knappt en vecka tidigare än planerat stod jag så en solig förmiddag i snögloppet utanför vårt eget lilla kedjehus och log tappert mot en överraskad hustru, som tappade upp ett varmt skumbad och bäddade med rena, svala lakan innan jag ens hunnit tänka Florence Nightingale.
    ”Jag berättar mer i morgon”, lär jag ha mumlat med tandborsten i munnen och envisa rykten hävdar att jag somnade i samma andetag.

Ungefär fjorton dagar senare fick jag ett brev från New York.
    Det var undertecknat av två arga herrar som meddelade att de naturligtvis hade all förståelse för att planerade möten kunde ställas in på grund av sjukdom eller andra oförutsedda händelser.
    Men, skrev de, ”vi tycker det vore rimligt att få veta detta i tid.
    Nu flög vi båda alldeles i onödan New York - San Francisco tur och retur och förlorade på så sätt både tid och pengar!”

Vänligt nog framställde de ilska herrarna inga krav på ekonomisk ersättning för det inträffade, men föreslog i en ironisk slutkläm att det kanske vore säkrare för båda parter att eventuell framtida kommunikation skulle ske i god tid och per brev.

Självfallet ringde jag genast min uppdragsgivare.
    Där förstod man ingenting.
    De sa att de hade lyckats nå fram till alla inbjudna i god tid, och alla hade sagt sig vara medvetna om att mötet var inställt.
    Särskilt viktigt hade det förstås varit att informera de två gentlemännen i New York, på grund av deras långa resa.

”Vad gör vi nu?, frågade den oroliga kvinna som ansvarat för kontakterna.
    ”Jag ringer dem och ber om ursäkt så får vi se vad de säger”, sa jag, och lovade att kontakta henne igen så fort jag talat med de förargade resenärerna.

I Sverige var klockan elva på förmiddagen.
    Då är den bara fem på morgonen i New York.
     I fyra timmar satt jag och övade på olika meningar som skulle vara tillräckligt servila samtidigt som det inte skulle råda någon tvekan om att vi verkligen gjort allt vi kunnat för att de inte skulle behöva flyga förgäves fram och åter över hela den nordamerikanska kontinenten.

Fem minuter över nio denna morgon, lokal tid, lyfte en av de arga herrarna sin telefonlur och sa:
    ”Hallå, det är Adam Shuster!”
    ”Godmorgon, Mr Shuster! Jag heter Carl-Erik Mossberg och ringer ifrån Göteborg i Sverige...”

Han avbröt mig med att tonfall som var långt ifrån ilsket.
    ”Åh, Mr Mossberg, så trevligt att höra ifrån er! Jag hoppas att ni är återställd nu, efter er sjukdom.”
    ”Ja tack, jag mår mycket bättre nu”, sa jag lite häpet och fortsatte ”och det första jag ville göra då var att ringa er och be om ursäkt för att ni flög till San Fracisco alldeles i onödan.”

Nu blev det tyst i New York.
    Sedan sa Adam Shuster: ”Förlåt mig ett ögonblick, mr Mossberg, men jag måste be om att få stänga dörren.”

Jag hörde hans hastiga steg och en dörr som stängdes.
    Sedan var han tillbaka.
    ”Mr Mossberg, hur i all världen har ni fått veta att vi flög till San Francisco?”

Nu fattade jag ingenting!
    ”Jag har fått ett brev här idag”, sa jag. ”Det är undertecknat av er och er kollega och av texten framgår att ni inte fått besked i tid...”
    ”Oh, shit!”
    Vad sa karln?
    ”Förlåt mig?!”

Han var kvar på linjen, för han andades så det hördes över hela Atlanten.
    Så sa han med ett tvivlande tonfall:
    ” Har ni fått det brevet?”
    Jag tittade på brevet igen.
    ”Javisst, det är ju adresserat till mig!”

Ny, lång och besvärad tystnad.
    Slutligen sade Adam Shuster:
    ”Mr. Mossberg, det här är mycket genant, men låt mig vara alldeles uppriktig.     Sanningen är att vi fick informationen av er sekreterare i mycket god tid för att inställa resan. Men varken min kollega eller jag hade varit i San Francisco förut, och vi vill inte missa chansen att åka dit. Så eftersom vi hade reserverat tiden och hade både biljetter och hotellbokningar så tog vi gud i hågen och gav oss iväg!”
    ”Åhå”, sa jag intelligent. ”Och brevet...”
    ”Det skrev vi bara för vår egen file! Om någon här skulle ifrågasätta vår frånvaro så skulle vi visa en kopia på brevet. Det var aldrig avsikten att det skulle postas, till er eller någon annan!
    Frågan jag måste ställa mig nu är om det är avsänt av misstag, eller om det är någon här som vill jävlas med oss”.

Det hördes tydligt att han var nervös.
    Själv var jag plötsligt mest full i skratt, trots att jag förstod hans oro.
    Jag förstod att detta inte var rätt tidpunkt att fråga om San Francisco verkligen var så fantastiskt som det påstås.

Vi avslutade istället samtalet under, som man säger, ömsesidiga artighetsbetygelser.
    Och det var det sista jag hörde från Adam Shuster, som naturligtvis heter någonting helt annat i verkligheten.