Den sista ändan av cigaretten har kastats
Nu får den brinna ut i oändligheten
Och aldrig mer se solen skina
Eller folk som trampar den rakt i ansiktet

Den använda blöjan har kastats i soporna
Tillsammans med all annan skit som omringar den
Nu får den stå med sina garnnars klagan om livet
Livet blir sången som spöket sjunger om döden

Människan har fått åskan att slå ner i
Stolen som sitter i vardagsrummet tar sig ingenstans
Övergiven i sin väntan på lycka
Ingen som hjälper den, bara utnyttjar den

Jag är en maskros på gatans ytterkant
Jag växte där av en anledning
Där vill jag stanna kvar
Men jag är människans ogräs
Ett jättehögt brus är det sista jag hör, innan det svartnar för ögonen
Jag fick aldrig aldrig en plats i solen, åskans mörker tog över