Varje gång någon frågar hur jag mår så blir jag så ställd.
Tänker att dom kanske vill veta. På riktigt.
Svävar på orden och kollar inom mig. Kollar och spänner ögonen i den som frågar.
Svarar:
"Det är som om tiden går igenom sirap och mitt inre är som spagetti. Jag vaknar varje morgon och tänker på döden, mina vänner hatar att jag äter upp all frukt och vår tvättmaskin är söner"
Och.
Dom blir så besvikna varje gång. Besvärade och obekväma.
Skrockar lätt och försöker finna en bra sak att säga för att ångra att dom frågat
Jag kollar dom i ögonen
Jag kollar er i ögonen
Säger:
"Det här är på riktigt"

Jag kan inte förstå hur ni kan tro att jag ska förminska hela livssymfonin, komprimera hela kaoset inom mig, tänka på ljusa tider
Bara för att ni vill höra
"Bra"
Bra, för att det rimmar så bra med ingenting. Bra väger som vakuum för mig.
Skulle jag svara så och anta att ni faktiskt inte bryr er en sekund om hur jag mår.

Det kan ni väl ändå inte tro?
Det kan ni väl ändå inte tro?