Mätt och glad och med papperservetten i nypan vandrade jag ut i mörkret.
Kvällen var mild och min enkla kartskiss förde mig direkt till målet. Det var hög stämning på den välfyllda nattklubben och jag fick dela bord med ett sällskap som varit där flera gånger tidigare.
”Du har tur”, vrålade en gladlynt finländare från andra sidan bordet för att överrösta sorlet. ”Kvällens första show börjar om bara några minuter”.

”En dubbel espresso”, sa jag till den jäktade servitrisen med tanke på att nästa dag var en arbetsdag.
”En sexa Kosken i apelsinjuice kostar bara 115 pesetas”, ropade samme finländare frestande.
”Det tror jag säkert”, sa jag men nöjde mig med att skåla med min kaffekopp. Nu dämpades belysningen och sorlet tystnade.

En osedvanligt mångspråkig konferencier kungjorde att det nu bara var fem minuter kvar till aftonens sena föreställning och han uppmanade alla gästerna att snarast besöka toaletten:
”Det var tjugotvå damer som kissade ner sig igår och det rekordet har vi inga ’behov’ att slå”, påstod han till publikens jubel.
Mina redan lågt ställda förväntningar rasade ner i källaren.
Kanske man skulle ha beställt en Kosken, ändå?!

En dryg timme senare satt jag fullständigt utmattad och drypande av svett i min stol efter att ha gapskrattat och applåderat praktiskt taget under hela föreställningen.
Fortfarande kan jag inte förklara varför, för det rörde sig egentligen om en nummerrevy av enklaste slag. Men det var någonting i stämningen, i samspelet med publiken, i generositeten, i självironin, i underlivsskämten som var mer roliga än plumpa...
Och så var det då aftonens clou, den fullständigt hämningslöse, rundlagde lilla person som parodierade Simon Spies.

Parodierade, förresten.
Nej, han förmedlade en så kongenial bild av den excentriske researrangören att den för evigt bosatte sig i skrattgroparna på varenda människa i den överlyckliga publiken.
Och då hör det till historien att Simon Spies själv tillhörde de som skrattade mest.

Han satt alldeles intill scengolvet och utgjorde ett perfekt bollplank för sitt mycket porträttlika alter ego.
Deras dialog präglades mycket av hans välkända förkärlek för unga, vackra kvinnor och som syn för sägen hade han sällskap vi sitt bord av tre läckra unga damer.

Visst var det väl bröderna Montgolfieres som lyckades få folk att tro på, att om bara luften i ballongen var tillräckligt varm så kunde hela ekipaget lyfta.
Detta var precis det som hände på El Bombin denna kväll!
Underhållningen var lätt som en sommarbris men samtidigt så oförarglig att den mäktade med att lyfta en hel semesterglad publik.
När jag på morgonkulan vandrade hem på de folktomma gatorna bestämde jag mig för att gå till El Bombin ytterligare en gång innan jag reste hem.
Just den här showen skulle ge sin sista föreställning under min sista kväll på Gran Canaria.
Då skulle jag avnjuta den, igen.

Med närmare hundrafemtio intervjuer färdiga beslutade jag mig några dagar senare för att åka till San Augustin.
Biluthyraren var översvallande artig när han beklagade att han inte heller denna gång hade en annan bil att erbjuda än den vanvårdade fiaten.
Han hade de fulaste löständer jag någonsin sett och en andedräkt som påminde om en sjöko.
Jo, jag har faktiskt upplevt en sjökos andedräkt!
Det rörde sig om en odör som föreföll ha letat sig fram till fel kroppsöppning.

Den röda 600:n var en lustig liten bil vars högra dörr gick upp när man stängde den vänstra. Motorn lät som en Lloyd Arabella med kronisk luftrörskatarr och fjädringen hade antagligen stulits av någon tidigare hyresman.
Bakljuset fungerade bara om och när det regnade och bilen drog kraftigt åt vänster när man bromsade, men det lärde jag mig redan förra gången jag hyrde den.
”En fördel har den här kärran dock”, sa uthyraren på felfri engelska. ”Du kan parkera nästan varsomhelst utan risk för böter – alla tycks tro att det är ett vrak som någon dumpat”.
”Vad gör jag om de bogserar bort den då?”, frågade jag nyktert.
Han fnittrade igen.
”Det är ditt första besök på Gran Canaria, förstår jag!”, sa han.

Vad han menade med detta insåg jag på vägen till San Augustin, för då passerade jag ett hyfsat antal vrak som alla såg ut att tidigare ha varit del av hans bilpark.
På ett sorgligt sätt passade de in i den torftiga landskapsbilden. Kanske låg några av deras tidigare förare och väntade på förgängelsen i något av de halvfärdiga, fönsterlösa hotellbyggen som kantade vägen till turisternas avlägsna paradis.

Avlägsna och, visade det sig, utom räckhåll för många av de infödda.
Precis som i Gambia och flera andra länder var flera av de populäraste turistkomplexen omgärdade med murar och krävde tillstånd för att besökas.
Avståndet mellan de skandinaviska turisterna var också väsentligt längre där än i Las Palmas överbefolkade stadskärna.
Detta inträffade i början av 1970-talet, situationen kan naturligtvis vara annorlunda nu.

Jag tog gud i hågen och parkerade bilen på en lite undanskymd vägstump där jag trodde den skulle få stå ifred.
Så greppade jag min axelväska som, utöver kamera, filmrullar, pennor och frågeformulär, innehöll tandborste, rakhyvel och annat jag behövde för ett par övernattningar.
”Jag reser lätt”, sa Sven Melander ett antal år senare, ett uttryck så gott som något.

Min kamera var en liten, genial mackapär vid namn Canon Dial , fortfarande den bästa kamera jag någonsin ägt.
Den var en så kallad halvformatskamera vilket betydde att den kramade ut sjuttiotvå bilder ur en vanlig filmrulle.
Knivskarpa bilder, trots att jag verkligen inte är någon begåvad fotograf. Dessutom kunde man vrida upp den som en speldosa och därefter ta för den tiden mycket snabba bildserrier.
Knappt halva rullen som satt i kameran innehöll bilder från Sverige, de flesta på min yngste son som nyss fyllt ett år.
I Las Palmas hade jag bara knäppt ett par rutor.
Nu hade jag bestämt mig för att utforska det här området till fots och att dokumentera flera av mina upplevelser.

Det beslutet blev ett trumfkort för mitt välbefinnande.
Under de kommande fyra dagarna har jag räknat ut, att jag vandrade närmare sex svenska mil.
Jag traskade genom den lilla sandöknen Maspalomas, jag vadade i vattenbrynet från San Augustine tilll nakenkolonierna bortanför Playa Ingles, jag strövade igenom den mångomtalade Kasban och jag kämpade mig upp och ner för backarna som ledde till de olika turistreservaten.
Med två liter färskvatten och flera kilo frukt i axelväskan gick jag även till de östliga orterna Puerto Rico och Arguineguin.

Solen var generös dessa dagar man en lika envis som långvarig kuling såg till, att jag aldrig blev särskilt varm. Med axelväskan fylld av förtäring flyttade jag över frågepärm och pennor till en plastpåse som jag stulit på ett av Fritidsresors kontor.
Lunch åt jag där jag råkade befinna mig och jag övernattade på olika ställen för att möjligen få en uppfattning om det fanns några tydliga skillnader mellan olika arrangörer vad gällde pris, läge och standard.
När jag träffade på resenärer som prövat olika arrangörer försökte jag få dem att redovisa tydliga skillnader men, varken mina egna rön eller deras kommentarer blev så entydiga att de var användbara.

Den enda skillnaden jag tyckte var tydlig var, att de reseledare som jobbade för just min uppdragsgivare verkade lite mer lättillgängliga och serviceinriktade en flertalet andra.
Trots att jag inte tillhörde ”deras” gäster verkade de uppriktigt intresserade av att hjälpa mig.
Flera av de andra arrangörernas reseledare verkade, uppriktigt sagt, föga intresserade ens av sina egna gäster!

Själv hade jag, på råd av min uppdragsgivare, rest ner med en arrangör som bara flög från Danmark.
Den arrangören hade endast kvinnliga reseledare, ett antal damer som tycktes ha beslutat sig för att en gång för alla göra slut på ryktet om det danska gemytet.

Först misstänkte jag att de kanske inte gillade svenskar eller mig personligen, men jag fann snart att de var lika nonchalanta mot resenärer från sitt eget land.
De var dock livligt engagerade i nattlivet i Las Palmas och jag såg flera av dem rejält berusade.
Trots upprepade påstötningar lyckades jag aldrig få hjälp med att gör låset till min lägenhet säkrare.
”Dörren går bara i lås om man brukar våld”, sa jag redan andra dagen av min vistelse, men ingenting inträffade.
”Vi skall tala med husägaren”, lovade till sist en irriterad dam i fyrtioårsåldern, men när jag återkom två dagar senare eftersom ingenting hänt, sa samma trivsamma dam:
”Vi har över tvåhundra gäster i Las Palmas. Tror ni verkligen inte att vi har annat att göra. En stor, stark svensk karl som ni borde väl kunna klara av att stänga en vanlig dörr!”

Därmed var saken utagerad för hennes del.
Samma kväll såg jag henne på en liten restaurang tillsammans med en avsevärt yngre man med, som man säger, sydländskt utseende.
De satt vid ett hörnbord, djupt engagerade i varandra och tydligen helt omedvetna om att man, från nästan hela restaurangen, hade fri insyn över deras förehavanden under bordet.
Redan när jag kom in i restaurangen masserade den hjälpsamma damen framsidan på hans svarta långbyxor med en ivrig vänsterhand och när jag skulle beställa varmrätten hade hon forcerat ett säkerligen ganska enkelt hinder och släppt ut hans manlighet i full frihet.