ditt blod har stelnat
och natthimlens alla stjärnor
är dolda
under en röd slöja

igen och igen
provar jag torka bort den
innan morgonsolens
röda strålar
flyter samman
med drömmarnas blod

på ett moln
vilar du i din vita sarkofag
svevande långt över
de höga tornen
där du drömde
din barndoms leenden
dina små fötter
i det morgonvåta gräset
et glänsande New York
på andra brädden
av den lilla ån

där
i asfaltens skinande grönska
skulle alla jordens blommor
blomma

om inte tiden hade stannat

här
under natthimlens släkta stjärnor
fyller ditt blod
mina ögon