sitter med mitt lilla fågelhuvud på skaft och iaktar utan att integrera
vissa tycker om denna uppmärksamhet , andra känner ett starkt obehag
ni säger att jag är ensam , genomskinlig
ni glömmer mig här och där men era röster är nedlåtande moderliga när ni talar till mig
era koncept går ut på att dela alla ägodelar och ytliga tankar
men sanna emotioner låser ni inne tills ni själva inte kan avgöra vad som är vad

skulle jag kunna kliva över era lik
så som jag vadar i er inbildning
är det mig det är fel på, jag som ej skiljer på verklighet och illusion
eller ni som drar en svart vit gräns , för att bevisa ert eget förnuft

världen runt omkring er är obegripligt korrupt och relativ , ändå dömer ni bestämt efter era egna erfarenheter
och pekar långa fingrar på mig , menar att jag lever ett självupptaget liv utan att ens försöka ta del av omgivningens vardag

ser ni ej att alla era försök ej gör er mer värda , aldrig mer värda
än ni själva låter er vara