Jag kände den. Jag vet hur den känns. Varm. Som en eld.
Jag trodde alltid att eld var explosiv, stark, intensiv. Men det är inte så. Elden är mjuk, öm, fylld av ro och lyser upp i mörkret. Precis där och nu. Inte förut, inte sedan. Bara nu. Och det behövs inte mer än så.