Stillhet.
Tystnad.
Allt sänks i ro.
Tanken vilar i ett tomt rum.
För ett ögonblick
tycks själva tiden stannat.
Ändå färdas vi i detta nu
andlöst
handlöst
med en svindlande hastighet
bortom all vår kontroll,
bortom vårt förstånd.
utslungade
i ett till synes oändligt intet
mot ett okänt mål
för ett dunkelt syfte.
Bort från kärnan,
bort från det centrala
färdas vi mot alltets utkant,
liksom vi i livet alltför ofta färdas
bort från det viktiga
bort från det vitala
bort från Kärleken,
det vi verkligen behöver
som inte kan köpas
inte kan stöpas
i en form.
Kärleken har ett eget liv
som vi kan upptäcka
om vi öppnar oss för den.
Den är inte statisk
Den är som ett hav
vars vatten kan vara
till synes stilla som en spegel
men under ytan ständigt i rörelse,
likt blodet i våra ådror.
Kärleken står inte stilla.
Den knoppas,
vaknar,
utvecklas,
mognar.
Den rör sig mot ett okänt mål
någonstans i ett avlägset fjärran,
ett mål vi aldrig når,
men Kärlekens livskraftighet
ligger inte i målet.
Det ligger i själva rörelsen
mot detta mål och i vår längtan dit.
När Kärlekens rörelse avstannar
stagnerar den
likt vattnet i en göl utan utlopp,
stationeras den
likt en motor utan bränsle,
cementeras den
likt ett förstockat sinne
utan nya tankar,
förstenas den
likt ett förhärdat hjärta,
utan barmhärtighet.
När rörelsen upphör dör den.
När vattnet stannar dör det.
När blodet stannar dör vi.
Rörelse föder rörelse
som ringar på vattnet,
föder liv
och i livet finns hoppet.
Allt är rörelse.
Rörelsen är allt.