Första gången hon sade att hon älskade mig kunde jag inte andas.
Första gången när kärleken knackade med darrande hand på min dörr älskade jag inte mig själv, därför kunde jag inte andas.
Andetagen stelnade. Och jag blev befläckade med en sådan oerhörd skam när jag var tvungen att säga "Jag älskar inte dig" att allt totalt rasade samman.
För jag kunde inte ljuga för henne. Kan man inte älska sig själv så kan man inte älska en kvinna eller man.
Vi skulle kunna sitta tillsammans över ett glas rödvin, hon med huvudet lutat på min högra axel och jag med min arm runt henne och älska stunden.
Men jag skulle inte kunna säga till henne innan alkoholen bitit sönder mitt jantelagshjärta att jag älskar henne, för då skulle jag ljuga.
Jag vill älska henne, men sanningen i uttrycket "Älska dig själv så kan du älska andra" är för sanningsenligt och för nära verkligheten.
Det går inte att pissa på den subtila kärleken som innehåller så många marginaler att det är svårt att veta på vilken sida sträcket man själv står.
Och vad skall jag göra för att älska mig själv? Att finna tillfällig ro i någon annans armar i 4 år tills hon/han förstått att jag är känslokrimminell och oklar vill jag inte göra.
Kärleken är så mycket mer värld än så. Kärleken är bitterljuv och går hand i hand tillsammans med sorgen varje lönehelg längst götgatan, eller?
Kärleken jobbar ideelt för sorgen som med några extra slantar lätt kan lura kärleken att den är här.

Vad är kärlek för den som inte lyckats älska sig själv?

Fortsättning följer...