Nu sitter jag här igen. Ännu en vaken natt. Inte kan jag sova. Rädsla och oro tar över mitt liv. Jag kan inte göra någonting. Bara fortsätta falla. Det som gör mig mest irriterad är att den person vi hjälpt mest nu sviker oss. Det vi gjort är bortglömt!
Vi är inte perfekta. Men ända sen i sommras har det varit ett rent helvete. Jag har inte kännt lugn en enda gång. Skolan rasar samman och jag kanske inte ens får gå kvar. Nu är det två veckor kvar och denna vecka kan jag inte vara där. Ni vet inte hur jag mår, det är därför jag berättar det nu.
Sommarn var den jobbigaste sommaren i mitt liv, jag var längst ner. Jag hade ingen livslust. Och endå var vänner på mig. Att jag inte brydde mig. Jag kämpade så hårt för att jag inte skulle falla, alla hårda ord höll mig kvar där. jag fick helt enkelt ta tag i mig själv. Låtsas som ingenting.
Jag höll på att förlora min mamma i vinter. Aldrig har jag gråtit så mycket. Ingen såg, ingen brydde sig. Varför jag är som jag är, är för att jag har sett så mycket mer än vad ni tror.
Jag kämpar vidare och hoppas på att orka. Jag visar inte den rädsla och oro jag känner. Men nu orkar jag inte längre!
Ni får tycka och tänka vad ni vill. Men håll mig utanför det. jag vill inte veta eller höra.
Det är såhär det är.