Meningen med livet

En ny dag grydde. Solen kastade sina första solstrålar över den lilla staden vid havet. Gräset var vått av dagg som började dunsta nu när solen värmde med sina strålar. Fåglarna kom ut ur sina bon för att söka efter mat. Också människorna i staden började vakna till liv.

Gubben Jönsson steg upp ur sin säng och sträckte på sig så att det knakade i alla hans gamla leder. För Jönsson var livet inte längre så roligt som det en gång varit i hans ungdom. Hans fru hade dött för ett par år sedan och barn hade han inga. Jönsson tyckte inte att han hade något att leva för. Han hade tappat livsgnistan.

Han gick in i badrummet och tvättade sig. Sen in i sovrummet för att ta på sig kläderna. Samma visa dag ut och dag in. Han gjorde ett par smörgåsar medan kaffet kokade och satte sig sen till bords. Jönsson kände sig lite sorgsen över att inte ha någon att prata med.
-Jaja, jag är ju ändå snart sjuttionio år och ska snart dö” sa han högt för sig själv. Efter frukosten tog han på sig sin jacka och sina skor för att göra det enda som betydde något för honom numera; att ta en promenad vid havet.

Här ute tycktes hans sorger vara en lättare börda att bära. Han brukade strosa omkring där i flera timmar för att återkalla minnen från svunna tider och iaktta fiskebåtarna där ute till sjöss och de skriande fiskmåsarna som kretsade kring skären. Här ute tycktes allting vackert.

Efter en lång stunds vandrande i djupa tankar bestämde han sig för att sätta sig. Det blåste friskt och det gick gäss på havet. Vinden grep tag i det lilla hår han hade kvar där han satt och tittade ut över skärgården.

Det fanns en brygga lite längre fram där en fiskebåt brukade lägga till. En liten pojke, kanske i fyraårsåldern, kom springandes med ett snöre och en klädnypa fastbunden i slutet av snöret. Gubben Jönsson skrockade lite förtjust för sig själv när han tänkte på att han själv hade fiskat krabbor här när han var lien. Han slöt ögonen för att försöka minnas sin barndom. Han väcktes dock till liv av ett skrik från bryggan och han öppnade ögonen för att se den lille pojken trilla av den höga bryggan och ner i vattnet.

Jönsson reste sig i en hast och sprang mot bryggan för att hjälpa pojken. Den lille kunde säkert inte simma. Jönssons krämpor var som bortblåsta och han kände sig stark som aldrig förr; nu gällde det att rädda barnets liv. När han kommit till kanten av bryggan hoppade Jönsson i vattnet. Han förvånades själv av att han kom ihåg hur man simmade. Efter ett tags letande i vattnet fick han tag på pojken och bogserade snabbt in honom till land. Jönsson lade ner pojken men märkte att han denne inte andades. I sin ungdom hade Jönsson arbetat som livräddare. Denna erfarenhet kom nu till nytta. Han började göra konstgjord andning. Efter en tid som verkade som en evighet hostade pojken till , hostande och fräsande. En obeskrivlig lättnad och lyckokänsla spred sig genom gubbens gamla kropp och han lyckades inte hålla tillbaka en glädjetår. Han skulle just till att resa sig för att hämta hjälp när smärtan slog till. Han vek sig dubbel och trillade ner på stranden. Hjärtat var en klump av renaste smärta. Jönsson var på väg att dö. Innan han helt tappade medvetandet hörde han hur en ambulanssiren kom närmare. Någon måste ha sett olyckan.

Jönsson vaknade dock till liv senare på natten, men han visste att han inte hade långt kvar. En läkare samtalade med en sköterska en bit längre bort från sängen. “Verkligen märkligt att en så gammal man lyckades med att rädda pojkens liv”, sa läkaren. Jönsson log för sig själv. Den gamle mannen dog samma natt; en hjärtattack till. Jönsson dog dock inte sorgsen som han varit så länge nu utan med ett leende på läpparna.



Andreas Du Rietz