Det bultar emot huvudet
pulserar
dunkar
bankar
Det blir suddigt framför mina ögon
vita ljusbollar far förbi
omgärdade av mörker
det blixtrar
Kroppen känns ömtålig
svag
skör
bräcklig
Hjärtat dunkar snabbare
bultar
klappar
dundrar
Bröstkorgen blir alldeles kall
kylig
frostig
tom
Ögonen tåras och jag börjar nästan att
snyfta
gråta
böla
Jag försöker ta mig loss men först måste jag
backa undan
tystna
kvävas
De är omkring mig. De får inte märka
bli misstänksamma
stirra
förtvivla
De får inte veta att när de nämner hennes namn
den underbara
den ljuvliga
den gudomliga
Känns det som om jag dör lite grann inombords
kallnar
tystnar
urlakas

Jag klarar inte kölden
Ändock låter jag den gripa mig
Den är den enda känsla jag kan känna
Utan henne känner jag sällan glädje
Jag är mest tom
Om jag inte länner
ilska
sorg
vemod
Men kölden är ändå bättre
Den är min köld
Den är mitt eget verk
Den är min sköld
Mot smärtan

Röster lockar
De vill se död
De vill se lidande
De vill se mig handla
De vet att jag inte står ut
De vet att det som nu är snart tar slut
De vet att jag en dag måste välja något svårt
De vet att jag inte klarar av indoktrineringens biverkningar
De vet att mitt sinne innerst och ytterst alltid varit och alltid kommer vara fritt
De vet att mig kväver man inte så himla lättt
De vet det de andra inte vet
De vet att jag menar allvar
De vet att jag är sann

De vet att jag inte vill vara en av dem egentligen.