Min vän sa till mig, spring, glöm gå aldrig mer dit.
Det ser bara ut som att han vill dig väl, fast egentligen bryr han sig inte.
Jag sa du har fel. Du vet inte hur han är, eller vem han är.
Du har inte hört hans röst och sett in i hans ögon så som jag.
Du har inte känt hur han tar på mig, hur han ser på mig.
Min vän, han är den första som verkligen har sett mig.
Accepterat mig för den jag är utan att döma.

Först blev hon arg, min vän, för att jag vägrade lyssna.
Hon blev ledsen för hon tyckte att hon visste hur det skulle sluta.
Men jag var stark. Jag ville så gärna att hon hade fel.
Så jag sa, om det är så, så får jag ta det då.
Min förhoppning är att jag är så stark så att jag ser det och kan ta mig igenom det.
Han ska inte och kommer inte att få styra mitt liv.

Jag blev arg på henne för att hon såg ner på honom.
Målade honom i svart, och sa han är falsk, han ljuger för dig.
Du kan inte veta att det han säger och gör är äkta.
Nej, jag kan inte veta det men jag väljer att tro att det han säger och gör är sant

Jag gjorde mitt val att stå kvar.
Jag gjorde mitt val att tro.
Jag valde honom och hoppades att min vän skulle förstå.
Hoppades att min vän skulle stå kvar.
Hoppades att min vän hade fel och att jag hade rätt.
För vem vill inte tro på kärleken?