klockan tickar,
tick
tack
tick
tack
besticken skriker i talriken,
jag sitter där och skrapar,
medans händerna under bordet fortfarande taffsar,
dom märker ingenting,
medans besticken skriker i talriken
sitter vi där under tystnad.
märkte dom aldrig något.
tick
tack
tick
tack
hur mycket jag än spyr
finns skuld känslorna där,
hur hårt jag än skär, går dom inte sönder,
minnena,
dom är fast brända där,
som människan märker korna med bränmärken,
har han gjort det på mig,
i hjärnan,
på kroppen,
händerna och dom snabba andetagen precis vid mitt öra,
händerna är fast tatuerade på min kropp,
och andetagen skrämmer mig mer än något annat,
varför märkte ni aldrig något?
jag vill skrika men mina stämband trycks samman och det kommer inte ut ett ord.