nog är vi lustiga vi två

med känslor som oss lurar

av ordens laga tyngd i sig

och längtans vida murar

för aldrig har jag tänkt mig att

i mig kan finnas tankar

i bröstets dunkelt bistra djup

bland känslorna som bankar

som säger att det ordnar sig

med hoppets skrala röst

och skriker djupt i hjärtat mitt

i hopp att bringa tröst

men visst fanns där ett glädjens frö

att frodas och slå rot

och spira högt med toppen sin

fast oddsen står emot

så nog ska jag om än till slut

trots vad man nu kan tro

hoppas att min önskans korn

får oss att finna ro

då ett och ett trots väntan lång

blir ett av önskan min

och jag står där en sista gång

som obönhörligt din