Nu faller den ner i brunnen,
den jag trodde var svunnen.
Jag ser hur den bönar och ber.
Faller men vill ha så mycket mer,
men mot den jag bara ler.
Den tror sig vara övervunnen.

Men visst finns den kvar.
Jag vet bara inte var
och jag vill inte heller leta.
Men varje dag känner jag den streta,
och den tycks nu veta,
var och hur den ska bli uppenbar.