Vid himlens rand där
solen går upp ur havet
i siluett står
en man med knäppta händer
som i bön och väntar in

gryningen länge
står han tyst sen skriker
han i förtvivlan
när han ser ett skepp gå
i kvav trots ett stilla hav

ingen hör hans röst
kan inte längre få tröst
av han som kan gå
på vatten död sen länge
bara orden lever kvar