Aldrig har jag älskat någon så mycket som jag älskade dig, men du försvinner långsamt bort. Ärligt så vet jag inte vart vi är på väg, och vad som kommer hända med oss i framtiden. Men jag hoppas på det positiva, men jag vet precis vad jag vill säga till dig, men det kommer inte fram några ord. Men det jag kan säga här är att du är mina hjärtslag, du är min dröm, mitt allt men ändå inget. Du är en saga utan ett lyckligt slut, och jag är prinsessan som aldrig räddades. Jag vet allt om dig, men om man tänker efter vet jag inget om dig, för hur ska jag kunna känna dig när du inte säger något.
Jag vill att allt ska bli som förut igen, men inget blir som det en gång var, för du har allt det där du någonsin önskat dig och pekat på. Men jag står här utan något, och det jag har är bara små stenar. Men jag skulle klara mig med att ha dig, för vi hade kan klara det, bara vi är tillsammans. Så snälla ge mig en chans? Även om det är för mycket begärt, men jag behöver inte något mer, jag klara mig bara jag är med dig. För jag älskar dig, du är redan hela min saga, men jag är fortfarande prinsessan som aldrig räddades, och det går inte att förklara hur mycket jag vill ha dig. För du är min kärlek.
Kärlek är bara ord, det vet vi alla, men det är något speciellt som jag känner för dig, jag kan inte kalla det kärlek för det är bara ord som sagt. Det är något annat, någon glädje känsla, den går inte att beskriva för jag vet inte riktigt vad det är, jag har bara stött på den en gång innan och då blev allt kaos, så jag ska inte säga vem du är men förhoppningsvis vet du, någonstans i ditt sinne.
Men av allt detta blir jag skadad psykiskt, för jag får stå ut att inte röra dig. Men jag vill titta på dina läppar och på ditt vackra ansikte och dina ögon, jag vill veta dig utantill, jag vill kunna kyssa dig och aldrig släppa dig ur min famn.