Det var där den fanns,
i en tid utan speglar,
i en tid av vita hav
Då fåglarna var fria,
och drömmen utan krav

Då människan var jord
och den vårt ända svar
Den fanns runtomkring oss,
den fanns fortfarande kvar

Men när jorden blev till kropp
och drömmen en tro
Så skapade han speglar
och började ro

På sin eka kallad hopp
rodde han till kanten
och vattnet runtom han
blev färgat av blå tårar

Hans last var den,
hela dess hord
Men vad han borde kastat
var skapat utav jord