Du håller om mig. Du drar dig till mig. Som en en krok du fäst vid mitt hjärta.
Varenda natt. Varenda dag.
Varje år. Varje månad.
Varenda minut. Varje sekund.
Sitter tryckt mot min vägg för att tro mig höra dig andas.
Lägger mitt huvud mot ditt bröst och andas in doften jag så länge trott var du.
Papper.
Pappert som omger dig. Som gör mig så ömtålig.
Jag skrattar. Hör ditt skratt.
Jag lyssnar. Hör din röst.
Täker bort hörlurarna och ser dig ligga framför mig.
Tänker bort tomheten. Ser din hand krypa mot min kind.
Nu är jag lycklig tänker jag. Nu trivs jag som bäst.
Utan folk som sårar. Utan människor med krav.
Utan saker som förstör.
För jag vet att du förstår.
Du håller om mig och lovar att aldrig försvinna.
Jag vill inte stänga mina ögon. Jag vill ligga och titta på dig hela natten.
Jag vill lyssna på dina tröstande ord.
Jag stänger ögonen och lyssnar på dina ord.
De söver mig och jag anstränger mig för att inte tappas in i den brutala verkligheten.
"Stanna", säger jag och mumlar ditt namn.
Stanna och låt mig aldrig vakna upp och upptäcka att du inte finns med mig.
Men varje minut, varje sekund är du där.
"Jag älskar dig" mumlar jag till sist och somnar.

Men jag älskar dig inte på det sättet.
Du är min superhjälte.
Varje natt åker du ut och räddar världen innan du återigen kommer tillbaka in mina tankar och förblir där tills nästa natt.

Jag älskar dig, min superhjälte.
Trots att jag vet att jag aldrig kommer att få kyssa dig när du hänger upp och ner ifrån ett tak.
Men det gör inte så mycket.
Jag vet att du finns hos mig vare kväll.