Det är sommar, pappa
jag minns dina blå ögon
och den där mjukheten
du brukade äga
jag minns våra samtal
och hur vi vinglade hem från krogen
den där kvällen
med lyckan i halsgropen

Minns du Danmark, pappa?
ibland tror jag att du har glömt
för det känns som så längesedan
vi pratade på riktigt
känns som åratal sedan jag låg
och betraktade din sovande kropp
och var stolt enda in i själen
för att du var just
min
pappa

För det är svårt att känna igen dig numera
svårt att känna sig stolt över en flyende hund
som liksom aldrig inser att han behöver hjälp
för dina ögon är inte lika ödmjuka längre

(din känslighet har blivit till igelkottstaggar igen)

och det värsta utav allt, pappa
är att när jag lyfter luren för att säga hej
när du ringer
så vet jag
att den som svarar i andra änden

inte alls är samma person
som skulle svarat

för två år sedan