varför ska allt vara så fyrkantigt att det skaver i ögonen när man öppnar dem på morgonen och alla vassa kanter och konturer borrar sig in i morgondrömmarna som strax ska fly - varför minns man dem aldrig? Bara ibland och de är riktigt konstiga, sådär så att man undrar, vem är jag? Eller man påminns om att man undrar det.

det som man inte tänker på så ofta, för att man tänker på andra grejer. På hur man är och hur andra är. på hur man tänker och hur andra tänker. Även om det enda man vet är att man aldrig kan veta bildar man sig uppfattningar som man sedan glömmer att man själv bildat och börjar tro på.

Men Det. Det som lurar på morgonen då ens tolkning av världen blivit så fyrkantig att det skaver i ögonhålorna och drömmarna försvinner, det

det?

nu minns jag, frågorna. De flyr med dagen. Vem är jag och vem är du och var är vi?

vem-är-jag-vem-är-du-och-var-är-vi-?

(jag tycker orden hör ihop på något sätt. Särskillt slutet är vackert.)
Varärvì
Ett vargnamn
En varg som återskapar drömmen
En kvinna med tjock grå päls och kort borst längs benen
fyra lekfulla tassar i snön
bildar hål
bildar drömmar
i det oändligt vita glittrande
iskalla
mjuka formationerna av snö.

hon vandrar iväg i skogen

meningen med livet kan vara den här texten, ordens otydbara mönster. En medveten ström. Den kan vara den vita stolen med färg som flagnat och uppenbarat ett torrt gammalt trä bredvid mig. Den kan vara en tanke som gått förbi.

En minut kan vara värt ett helt liv för att få leva. En sekund ett ögonblick av? Av vadå? En vit flagnad trästol, en uppenbarad mening. En varghona i snön en morgondröm som stannar en sekund av förståelse ett svar på någon fråga. Sanningen?

En falsk minut av lycka att återkomma till med glädje en ogrundad bekräftelse från en annan människa. En falskhet som gör att man glömmer morgondrömmar och aldrig beger sig in i sina frågor. Att man ger upp, finner sig en religion som kan bekräfta sina aningar eller kanske förhoppningar.
En lugn vällust
en ignorans
en tolerans
ett accepterande

att äta för att äta
skriva för att skriva
leva för att leva då?

eller att undvika vardagens bitterhet. Är det lycka? Är det meningen med livet?

kan man definiera vad en mening skulle vara? Kan man definiera vad som är? Vad som är ett liv, om det finns något abstrakt?
oj
för en mening kan väl inte vara materiell?
Finns det någonting som inte är materia? Dat kallas vakuum. vad är icke-materia? Någon astronom som kan svara på det?
kort sagt, här ska vi ha svar på meningen med livet. och då behöver vi en astronom, kanske en filosof och en ordsättare.
orden är materiella.
om meningen med livet är abstrakt kommer vi aldrig kunna beskriva den.
kanske är den en känsla
en ton
en färg

går inte att sätta ord på
att skriva en ton
beskriva en färg
är lika svårt som det omöjliga

inget ord kan beskriva någonting
som vi själva inte kan assosiera till
om meningen med livet
inte går att sätta ord till
finns den inte i våra liv
den finns inte
och om den finns är den materiell

man måste finna
meningen med livet
innan man fyller fyrtio
det är målet

men åren
tiden
är bara ett ensamt nu
som varar och minns
återknyter

betyder det att tiden är en illution?
betyder det att jag kommer vara lika ovetande vid fyrtio som jag är
nu
nu om många år

är det samma nu?

Är nuet oändligt?
Finns döden?

hur avslutar man en sån här dikt som snubblat på mållinjen?
Är frågor halva svaren finns det ojämna halvor i min hjärna.

Är det verkligen i min hjärna som detta pågår?