jag har satt eld på vårens alla blommor
straffat dem för skönhetens oförskämdhet
ett andetag är allt som behövs
och askan sprids som glasskärvor, stjärnbilder
över en himmel utan fåglar
där döda insekter sitter som helgon, väktare

hur vi än förde bitarna samman förblev hålen där;
skrämmande former, tomhet
vita fläckar på kartan vi inte kunde namnge
enola, för dig slog alla klockor kvart över 8
och sen aldrig igen

jag är som en mask: blind, döv och dum
och lika långt bort från livet som ett spöke
solen strålar sig rätt igenom – röntgar fram ådror, lymfar, organ
i en trappuppgång har skuggan bränts in i själva stenen