Idag hände det igen. Från att vara ett med det omedvetna flödet snubblade jag till. Återupptar min balans och ser mig omkring, som ett fotografi fångat över lång slutartid. Fast i ständig rörelse.

Iakttar och betraktar. Skruvar på mig och suckar djupt. Känns nästan lite kyligt att stå bredvid, bredvid men ändå mitt i. Gåshuden ska precis slå ut när den sköljer över mig, känslan. Jag vill inte vara med längre.

Precis som sist ekar en fråga långsamt genom mig när jag slukas hel och återförenas.