det är eftermiddag och barnen springer som små målsökande missiler över skolgården. bollar skall sparkas på, pojkar skall pussas, flickor skall jagas, borgar skall byggas, gropar skall grävas, träd skall klättras. ochsåvidare. alla har ett mål. mitt i striden sitter en liten tjej och bara ler och ser på de förbifarande. det är hennes kompisar, enligt henne själv. hon låter ett ljud lämna hennes läppar som förmodligen skall föreställa namnet på en kompis som springer förbi, påväg mot sitt mål. missilen swooooshar utan att höra det gutterala lätet. det verkar inte bekymra den lilla flickan att hon inte blev hörd. hon fortsätter att le och springer ett varv med barndomsben. vinkar mot människor med bekanta ansikten. hela ansiktet utstrålar glädje. hon får vara ute och leka bland sina kompisar. precis som barn skall få ha det.




i paris sitter en liten, liten flicka med sina syskon, mamma och barnflicka. hon lyssnar på storasyster som pratar på spanska med mamma. hon petar på sin lillebror och springer ett varv runt köksbordet. hon vet att de skall på upptäcktsfärd idag. trots att hon är så liten förstår hon att de skall iväg på äventyr. ut bland de stora människorna på gatan, de stora byggnaderna och den hödljudda staden. mamma säger att man måste hålla sig till kanten, annars kan en bil komma och ta en. bilar är farliga. de kör fort. den lilla flickan tycker om att åka fort. hon tycker om att åka fort och gunga högt. man kan göra båda sakerna på en gunga. oftast puttar storasyster på. den lilla flickan bryter luften med sina vingar. idag skall alla syskonen gunga i parken på andra sidan stan. den lilla flickan springer ett varv till runt bordet och sjunger stackigt på en sång hon hört av mormor när de var hemma i sverige och firade jul. mormor är snäll. men lite annorlunda hud har hon allt. och så luktar hon konstigt förstås. fast hennes bullar är goda, tänker flickan. det skall hon säga till mamma när de går ut och solen lyser in genom köksfönstret.





flickan på skolgården förstår ingenting. hon är sju år och livet har aldrig varit ljuvligare. hon får gå i skolan och hon får leka på fritids. hon har kompisar som lyssnar på henne ibland när hon försöker hävda sig. ibland får hon fram ord man förstår. oftast använder hon sig av teckenspråk och bakom ryggen skrattar barnen åt henne. hon låter så konstigt, som om hon var efterbliven. eller bara trög. och hon ser så konstig ut. hon förstår inte att barnen är elaka bakom ryggen på henne. varför skulle hon förstå? hon är sju år och livet är snällt mot henne. alla är vänner och hon får vara med och leka. i hennes värld lyser solen varje dag och hon tecknar med händerna mot fröknarna. hon är glad. och lyckligt ovetande om de elaka barnen som i tysthet mobbar ut en sjuåring.



i paris står livet stilla. den lilla, lilla flickan har blivit akut sjuk. hon kan höra mamma ibland när hon orkar lyssna. mamma gråter och främmande röster far över huvudet på henne. mest orkar hon bara sova. hennes kropp känns så väldigt konstig. det är som om lillebror eller storasyster hänger sig fast i hennes armar. de går inte att lyfta. ofta är det mörkt och denna lilla flickan är väldigt rädd. när hon orkar vara det. mamma lämnar aldrig hennes sida. hon kan höra pappa också. allt gör väldigt ont. helt plötsligt är de i sverige, hela familjen. den lilla flickan ligger på olika sjukhus och får träffa konstiga människor i vita rockar. storasyster viskar i hennes öra att de är doktare. de lagar människor. den lilla flickan undrar vad som har gått sönder. månader går och det finns ingen ork kvar.


















(flickan på skolgården har ett ansikte av renaste glädje. med talsvårigheter och downs syndrom. min idol och glädjekälla. hon är ljuvlig och jag älskar henne för hennes naturliga kärlek för allt. världen behöver fler som henne.
flickan i paris är ett litet oskyldigt barn på fyra år med leukemi. mitt kusinbarn närmare bestämt.)