Du skrev ett brev eller om du sa det i telefonen, det är saksamma.

- Jag vill kasta mig ut från mitt sjuvåningshus, började du, och känna att vingarna jag inte har bär mig till havet som är som havet ska vara. Djupt, jävligt kallt och svart, att dyka i det vita skummet. Känna mig hänförd och berörd om bara för en enda gång, känna att den där grumliga hinnan som ligger som en fuktig säck över hela mitt medvetande fräts upp av vinddraget och vågorna. Låta livet komma.
Men jag kan inte bryta mig ut. Jag kan inte det.

Och nu är dina ord borta. Jag hann inte göra någonting av det du skrev. Det förde mig bortåt, förstår du? Dit jag ville hamna.

Jag ångrar att jag aldrig gjorde något just då. Ställde mig upp och skrek, sprang över alla de svartvita rutorna på marken.
Jag gick bara och vattnade blommorna. Hoppades att de skulle växa och bli stora. Så att de skulle kunna ta emot dig när du kastar dig ut från ditt sjuvåningshus