skrattet dånar i forsen
när jag sköljer kroppen med blicken
och jag står med fötterna under ett räcke
som ska avskärma mig från vattnet
för nära kanten

det är som dånet underlättar tillvaron
genom att överrösta
som om vinden drar ur mig det tunga
och släpper taget om min instängda frihet
det blåser liv i mitt hår

det är som människorna inte ser
som om det vore okej att stå där
som om jag redan var dömd för livet
för antingen blundar de för sanningen
eller håller andan inombords

jag ville trycka på knappen
som slet bron sönder och samman
borra skorna genom asfalten
för att känna lite mer

smärta

jag önskar det var lite mer fart på bussarna
så jag kunde ställa mig på en vältrafikerad väg
där lusten rinner av mina händer
där endast min porslinsvita hy kan
blöda vackert
och tiden påverkar just - ingenting
ödet har redan sagt sitt
jag vet så väl hur jag mår