Det känns som om alla runt omkring mig hittar kärleken utom jag.
Fuck vad det gör ont!
Men missförstå mig inte nu, jag är jätteglad för alla er!
Det är bara det jag vill också känna kärlek.
Det känns så himla värdelöst att sitta här och tycka synd om mig själv hela tiden.
Jag lovar mig själv konstant att det är sista gången.
Men ändå kommer jag hit, när jag skriver en värdelös dikt som denna och tycker synd om mig själv.
Jag intalar mig hela tiden att jag inte bryr mig men ändå så gör jag det.
Mitt ensamma hjärta skriker efter nån som kan älska mig!