Jag är sjutton år, sju månader och tio dagar. Strävar efter den perfekta hyn, att ta mig igenom gymnasiet, en bättre ryttarkarriär och längre hår. Undviker att tänka på pojkar med rufsigt hår, mjuka läppar och polisonger; konflikter; mina läxor och all typ av städning.
De senaste dygnen har det förstämda (på undvika-listan alltså) gått väldigt dåligt. Allt började med en dröm. En riktig dröm alltså, en som var på natten. Gabriel-snygging-baby hade åkt ur idol, och jag hade tittat på wild child. Detta gjorde något med mitt undermedvetna så jag drömde en så jävla fin dröm. Minns inte allt, men jag minns isländska sms, blond-oranget hår (det var finare än det låter), en soffa i ett rum likt Marissas pappas i oc, och jag låg i hans famn och han höll om mig och smekte i håret. Och överallt, förresten. Det var en besvikelse att vakna. Att vakna och veta att det kanske var det närmaste kärlek jag någonsin kommer komma.

Du ser ju liksom. Jag känner inte igen mig själv. Var är bruden som förkastar allt puttinutt? Efter den drömmen skulle hon bara blånekat allting, förträngt och tänkt något i stil med "Äsch, kärlek är överksattat!". Börjar jag bli desperat? Rent av patetisk? Gud förbjude. Men fan. Kärlek. Jag tror jag behöver det. Jag får väl lite av den ordinära sorten, vänskaplig kärlek, familjekärlek, kärlek från hästarna.. Men det är som att vara vegetarian. Man klarar sig, om man äter lite bönor, linser och vad det nu mer är för att få i sig proteinerna som behövs. Men inte fan är det som att sätta tänderna i en rejäl donken-burgare, eller för all del, en oxfilé om du är lite fin i kanten.
I need the extra ordinare.

Jag tror inte jag kommer hitta någon. Jag tror verkligen inte det. Och vadå "hitta någon" förresten? Jag har "hittat" många. Listan är lång. Fina pojkar finns det, kanske inte gott om, men de är ingen raritet. De dyker upp ibland. Du fattar. Det handlar inte om att hitta. Då vore det simpelt. Man ska 1) hitta en LÄMPLIG (stor skillnad mot att bara "hitta" och 2) FÅNGA! Det svåraste momentet.
Med andra ord, I'm screwed. Är fruktansvärt rädd (sen typ 48 timmar tillbaka) att förbli ensam medan alla "hittar någon". Nu är det ju inte så farligt, ett vackert förhållande är inte alls regel, utan ett stort undantag. Men snart då? När jag bli 20? 25? 30? 35? 70? Och man ser alla andra förenas, gå från två till en.
Jag kommer sluta mina dagar exakt som nu: Sitta och svulla chips med ostsmak och titta på typ.. pokémon.