En spindel har format sitt sinnrika nät,

jag ser det igenom mitt fönster.

Där smyger hon fram med försiktiga fjät

för att inte rubba det mönster 

som i en förlösande sensommarsol

nu glittrar med tusende droppar.

En attraktiv vy, intill vår kaprifol,

som ännu ej tyngs av de kroppar

som, ifall lyckan blott står henne bi,

skall hamna på frukostbordet.

Hon vippar förstrött med sitt bakparti

i väntan på första mordet.

Och jag fnissar till i min arbetsstol

och tänker: "Det finns skäl att tacka!

Jag tarvar ej flugor i klibbiga nät.

Nu går jag och brer mej en macka!"