Och kanske om jag tittar med en kikare, så kan jag lyckas skilja ut vilken stjärna som är du. Till dess får jag helt enkelt fortsätta att undra. Det var någonting speciellt med dig. Aldrig hade en vanlig tonårspojke fångat mitt hjärta bara sådär. Kollar jag tillbaka på allting som hänt och varit, så förstår jag fortfarande inte vad med dig som var så otroligt vackert. Din form var stor och du var klumpig, hade glasögon och hade inga vänner. Men jag var så kär i dig, aldrig hade jag vaknat så ivrigt på morgonen bara för att kunna tänka på dig. Hela dagen. Jag gillade inte att jag såg igenom hans spel, utan att göra någonting åt det. Men senare under skolterminen 2006 så fick även resten av klassen att veta. Jag tror att vi alla i 7-9 visste om historien om [k]Pojken med osagda ord på tungan.[/k] Folk tog hans liv som en berättelse gjorde det till historier och böcker. Men jag tog hans liv som ett bevis på att någonting måste göras. Att jag måste våga visa mig, våga höras. Och jag visade mig, steg ut ur skuggorna av dom andra, yttrade mig, lät folk höra mina tysta ord. När allting redan var för sent.

’’Det här är Johan, han kommer att bli eran nya klasskamrat. Var snälla mot honom nu barn.’’
Våran matte lärare stod bredvid en pojke i våran ålder och presenterade honom som Johan. Han var inte pinnsmal utan överviktig, inte så jätte farligt överviktig utan bara ett kilo eller två. Han hade glasögon med svarta tjocka bågar, en grå basker på huvudet och byxor med hängslen. Direkt föreställde jag honom med en pensel eller penna i handen, och förstod på hans sätt att prata vara och se ut att han ofta ritade eller skrev. Svaga rodningar fanns på hans kinder och han tittade blygt ner på sina fötter.
’’Först Johan kan vi ju säga att huvudbonader inte är tillåtna inomhus, så var vänlig och ta av dig den. Och sätt dig bredvid Linus.’’ Sade våran mattelärare Thomas, och pekade på den som vi hade rankat till coolast i klassen, Linus. Johan hade inte kunnat få sitta bredvid någon värre. Johans hår var mörkt brunt och spretigt, han hade antagligen inte borstat håret på ett tag. När han gick för att sätta sig längs bak i klassrummet bredvid den blonda coolingen så var han tvungen att gå förbi mig, och då upptäckte jag även några få fräknar i hans ansikte. Redan nu, när jag inte ens hade hunnit dela ett ord med honom själv så kände jag pirr i magen. Och jag kände att nå visst var det någonting speciellt med den grabben. Vi lekte någon slags lek för att alla skulle få presentera sig, och jag kunde knappt inte slita blicken ifrån denna Johan. När vi alla hade presenterat oss för våra namn, så började vi jobba som vanligt. Thomas hade givit Johan böckerna han behövde och förklarat för honom hur allting ska skötas. Linus vred sitt ansikte ifrån Johan och gjorde fula grimaser, och viskade till sina vänner.
’’Usch han luktar för fan vidrigt!’’
Trots att Linus viskade lågt så hörde Johan. Han flyttade sig lite längre ifrån Linus och i smyg sniffade han på sig själv. Hans ansikte såg vettskrämd ut, försökte att gömma att han var rädd genom att se ner i sin mattebok och låssas att han fastnat på ett klurigt tal. Johan var smart det listade jag ut på första lektionen jag hade med honom, han fastnade inte på såna barnsliga matte tal som vi hade i våran matte bok. Och han listade genast ut att han skulle hamna i trubbel utav att bara ha börjat i den här skolan.

Han Johan, började i våran skola när vi gick i sjuan. Och var tapper mot allting som hände tills slutet utav åttan. För varje dag som jag såg honom, som jag fanns, så blev jag i mer behov av honom. Och jag älskade verkligen honom. Det var ingen vanlig tonårs förälskelse som så många viskat bakom ryggen på mig. För vi båda var så lika varandra. Han var min själsfrände, och jag undrar nu varje dag om han var min själsfrände, och inte längre finns. Vad är då meningen med min existens? Som jag hade trott så var han en poet, han skrev och ritade. Det var hans liv.

Solen sken utanför klassrums fönstren, vi hade bild med Sofie och hade fått som uppgift att rita ens alldeles egna drömplats. Jag bet på min blyertspenna. På pappret var ingenting ritat, inte ens ett litet streck. Jag funderade över hur min egna drömplats skulle se ut. Det borde inte ha varit så svårt att måla, jag tänker på det ungefär hela tiden. Jag flyr till min egna drömplats i mitt huvud så ofta bara för att få slippa handskas med verkligheten. Men jag visste inte om jag vågade visa mina världar, min reserv värld. Skulle jag inte känna mig blottad då? Jo antagligen, så jag leker en typisk tonåring och säger till Sofie att jag inte vet vad jag ska rita. Jag har ingen drömvärld. Hon vet att jag ljuger, för hon vet att även jag skriver mycket. Jag målar världar hela tiden. Fast med ord. Resten av klassen gjorde detsamma som jag, klagade gnällde och började prata med grannen istället. Fast när jag säger resten av klassen så räknar jag inte med den som betyder allra mest för mig, för evigt och en evighet till, Johan. För han hade exakt när Sofie sagt vad vi skulle måla, börjat måla. Han såg inte längre närvarande ut, när han målade med blyerts, tuschpennor på sitt papper som inte längre var så vitt.
Inga fler än jag och Sofie lag märke till hans färggranna papper, lika bra var det. För ingen i klassen utom vi skulle förstå konsten i hans teckning. Han hade bara blivit kallad för bög eller tönt som vanligt. Så jag tackade för Gud, trots att det kan låta elakt, att hans skönhet smälte in i miljön åtminstone för minuten. Att hans konst var för vacker att skådas utav fel ögon. Jag satt en bit ifrån Johan, så jag lyckades inte riktigt se vad det var han hade målat när han gick fram till Sofie. Men många vackra färger var det. Och gräset som jag åtminstone kunde se, var inte grönt, det var blått, och himmelen var rosa. Säg ja till en färggladare värld(!) Brukade han säga.

När han hade gått i våran skola i tre veckor utan att lyckas få några fler vänner så började jag oroa mig för honom. Så många i våran klass och uppåt blev brutalare med vad dom sa åt honom, gjorde mot honom. Jag tror faktiskt inte att det gick en skoldag utan att han fick höra ord som.
’’Feta kossa, tönt, bög.’’ Och så många fler hårda ord sades. Johan tog det hårt, även om han försökte dölja det så gott han kunde. Men antingen så var han ingen bra skådespelare, eller så lät jag mig bara inte luras när det gällde Johan. Jag hade inte sagt ett ord till honom, ingen av oss tysta som inte sade brutala ord hade sagt honom någonting. Och jag brukade se hans ögon fråga oss.
’’Om jag fortsätter vara såhär osynlig, kommer den lilla Johan inom mig att försvinna helt då?’’
När han kristallklara gröna ögon frågade oss det här, ville jag krama om mina kära lilla konstnär och svara med en varm röst.
’’Såklart kommer du inte försvinna, min Johan kan inte försvinna. Han är magisk och så otroligt stark. Det finns inga fler Johan, inga lika magnifika som dig i alla fall.’’
Men jag lät mina ord skrikas inombords och min kram sparades till någon annan. Någon annan som jag aldrig skulle kunna ge Johans kramar. För kramarna jag ville ge honom passar bara med hans form. Inte ens en kopia utav Johan skulle duga. Johan var ju bara så perfekt. När jag gick i sjuan hade jag skrivit dikter och berättelser i ungefär tre år. Men skrivit hade jag gjort ungefär enda sedan jag lärde mig stava, skillnaden var då att jag skrev låtar. Jag minns att jag ofta undrade om jag någonsin skulle få träffa en dröm prins. En som skulle passa ihop med min saknade pusselbit. Någon exakt som Johan. Allting med Johan var vackert, hans sätt att klä sig, han sätt att uttrycka sig, hans sätt att vara mognare än en tonåring brukar. Precis som jag fick jag höra att han va. Senare i sjuan började vi se förändringar hos Johan. Det var i alla fall vad jag gjorde. Han slutade hänga i matsalen som han brukade, han slutade till och med att dyka upp dit på lunchen. Hans hud blev blekare än vanligt, antingen så köpte han större kläder eller så krympte han i storleken, han frös ofta kunde jag se då han darrade hela tiden. Det ledde till att han tog tjockare kläder på sig. Det dröjde inte länge innan jag förstod att det var han som krympte, inte hans kläder som köptes i större storlekar. Nu förstod jag även att alla ord om hur äckligt fet han var, och att han aldrig skulle bli älskad av en tjej för att han var så äcklig och ful, hade sjunkit in. När jag sökte skrajset efter Johans ögonkontakt som var det enda jag lyckades våga under så länge, så avvek han med blicken. Jag var nog inte den enda som var rädd utav oss två.

’’Du vet att du måste äta va?!’’ Jag var på väg mot mina enda vänner som jag faktiskt hade, orden, böckerna med andra sätt att tala. När jag hörde den onödigt stränga och arga kuratorn prata med hög ton inne i rummet där hon brukade hålla till. Jag förstod att Johan var den som var där inne för stunden och jag ville bara slå till kuratorn Eva bara för att hon varit så hård emot Johan. Jag tittade lite halvt nervöst runt i korridoren, och när jag bestämde mig för att ingen var där, utan resten var antagligen ute på rast eller satt och åt lunch så satte jag mitt ena öra mot dörren. Jag visste mycket väl om att det var elakt, men jag gjorde det för att jag brydde mig om Johan. När lärarna hade lagt märke till Johans viktförminskning och frånvaro i matsalen så hade både dom och hans föräldrar tvingat honom till kuratorn.
’’Jag behöver det inte alls, jag klarar mig. Men jag äter faktiskt jag lovar och svär!’’
’’Men hur kommer det sig att dina föräldrar aldrig ser dig äta hemma då? Och varför ser inga dig någonsin i matsalen här i skolan?’’
’’Skolans mat är ju vidrig! Och jag äter hemma, men bara inte vid deras tider.’’
Johan var smart, och otrolig på att rita och skriva, men bra på att ljuga var han i alla fall inte. Han hade väl inte ens ork till att ljuga längre.

Under alla veckor på hans tid i skolan så hörde jag aldrig ett vänligt ord. Mobbningen blev bara värre, och jag fick höra att dom som var emot en annorlunda pojke, förändringar över huvudtaget, hade skapat en brutal klubb.

Jag satt och petade i skolmaten och oron för Johans hälsa blev bara värre då han var så jätte smal nu. Han var inte alls längre den där nallebjörnen jag så gärna ville åt. Men jag älskade honom än, mer och mer. Jag råkade höra några av dom coola tjejerna prata och fnittra. När Anna den som var mest populär av tjejerna sade.
’’Har ni hört om Johan?’’
’’Nej, det tror vi inte?!’’ Sade resten av tjejerna i kör.
’’Linus och dom har gjort en klubb som går ut på att utrota Johan! Då slipper vi äntligen hans skabb och bög fasoner.’’
Det var som att någon knivhögg mig i ryggen, någon jag älskade, som mina föräldrar eller någonting. Det gjorde så ont i mig själv att jag inte kunde förmå mig själv med att få in en sista köttbulle. Jag reste mig snabbt och tvärt upp utan att oroa mig över att dom förstod att jag hade tjuvlyssnat nu igen, dom kunde endå inte se mig. Jag slängde resten utav maten och gick med snabba steg till korridorerna. Det kändes som att taket skulle rasa in, att väggarna skulle ruttna och vi alla skulle begravas under skolans väggar och tak. Men jag insåg att det bara var inom mig som det rasade ihop. Jag tittade ner på mina svarta skor, mina vita tights. Och min vita tunika som fladdrade i vinden när jag gick så fort som jag gjorde.
’’Har du bråttom, Fia?’’ Jag gick förbi min favorit lärare, Sofie, och nickade bara på huvudet. Om jag skulle säga någonting kanske orden skulle få mig att explodera. Utav ilska och rädsla. Att utrota Johan, hur kan man komma på någonting så elakt och fegt? Men dom hade redan börjat utrota Johan, förstod jag senare på NO lektionen. Dom skulle inte mörda honom. Dom skulle få Johan att ta sitt eget liv. Och ingen skulle någonsin få reda på dödshoten Johan fick ta, orden hans fick höra. Blåmärkena av alla slag och sparkar han fick gömma.

Som dom planerat begick Johan sitt första misslyckade självmordförsök bara någon vecka efter att jag hörde om den där hemska klubben. Han hade försökt skära av handlederna och förblöda till döds. Men han hade glömt att låsa dörren till toaletten i skolan, och våran matte lärare hade hört snyftningar och sett Johan med uppskurna armar. Jag var en av dom där eleverna som inte gick trots att lärarna sa åt oss att gå. Jag ville bara vara nära Johan. Vara säker på att han var okej. Han fick akut köras till sjukhuset och sys, sedan såg jag inte honom på ett tag. Det var bara en månad kvar till sommarlovet och jag började förstå att han var inlagd på något slags psykhem. När sommarlovet var slut så var Johan tillbaks, smalare än vanligt och mer skrämmande. Han hade fortfarande spretigt mörkbrunt hår. Glasögon och svaga fräknar. Men det var inte gamla vanliga Johan som jag kände, eller kände till. Men känslorna för min Johan stannade detsamma. Linus och hans gäng fortsatte sina små lekar, Johan fortsatte att krympa inombords. Det såg man. Varje dag gick i repris fast Linus lekar blev värre, Johan gav upp igen och försökte hänga sig i våra för tillfället tomma klassrum. Men han överlevde det också. Jag gillade inte hur detta höll på, det kändes som att jag slets sönder och brakade samman utav osagda ord och aldrig gjorda handlingar. Jag blev så fylld utav ilska att lärarna aldrig fick reda på sanningen, att dom inte kunde se själva. Jag blev fylld utav ilska mot mig själv, och mot Linus, mot alla. Allting var så fel. Johan var så rätt. Han var så bäst. Perfekt och underbar, jag visste att detta inte var hans öde. Men någonting gick fel antog jag. Och Johan kom tillbaks till skolan. Slutade upp på sjukhus några gånger efter att ha blivit slagen för mycket utav Linus och dom. Men han fortsatte att dyka upp, som att han försökte övertyga sig själv om att han skulle klara åttan och nian. Men han lyckades nog aldrig. Jag vet inte hur ingen inte kunnat förstå att det var i skolan allting hände, där allting var fel. Hur ingen kunde förstå. Men ingen förstod och jag stannade tyst. Johan tystnades tillslut också.

’’DET ÄR JOHAN IGEN!’’ Min matte lärare skrek till dom andra lärarna. Johan var dränkt i blod kunde jag se in till toaletten. Dom sökte desperat efter puls medan dom inväntade en ambulans. Men jag hörde Sofies kvävda viskning som att hon skrek det i örat på mig.
’’Han är död.’’
Lärarna hade försökt få bort oss elever som vanligt, gömma undan Johan för våra ungdoms ögon. Men jag såg hörde och kände. Nu var det slut med hans lidande. Han var lycklig uppe i det blå. Och jag grät. Folk som aldrig skänkt mig en blick gav mig nu tusen oroliga blickar. Men jag ignorerade dom. Ingen skulle någonsin förstå hur mycket den där pojken betydde för mig. För det går inte att förklara. Han var så obeskrivligt sagolik.

Efter några månader så lyckades jag få reda på vad han hade skrivit på sitt sista självmordsbrev.

(O)älskade värld,
du som besvärat mig så länge, ja allt för länge. Ska jag inte längre tillåta störa mig. Jag ska bli fri från mina bördor, hemligheter och rädslor. Någonting med vingar ska jag nu bli, fri som en fågel, lycklig som få. Det är ganska sorgligt att det enda jag någonsin ville var inte att få någon att leva för, utan någon som levde För mig. Bli älskad, och känna det där pirret i magen alla skriver om att det är så härligt. Jag ville bara känna den där närheten alla alltid sa var så härlig att känna. Men nu förstår jag att ingen någonsin skulle kunna leva för mig, bara finnas för att jag finns. Förlåt för att jag besvärat er så mycket. Men eran största börda på era axlar, lättar nu.

Så han hade inte känt pirret. Skådat fjärilarna i magen, som jag hade gjort för honom. Och han hade inte listat ut att jag levde för honom, han var min livsmening. Bättre livsmening finns inte. Jag berättade sanningen för alla, jag hördes och syntes. Böt skola, och flyttade. För att lämna kvar Johan. Men Johan följer alltid efter mig, för att lämna honom måste jag lämna mitt hjärta. Och ingen mänsklig människa kan leva utan hjärta. Jag bestämde mig för att inte kalla Johan för Pojken med osagda ord på tungan. Som jag har hört så många berätta om, utan för Pojken på min natthimmel.