Jag fortsätter att rita regnbågar på min vita t-shirt, för stunden kan jag räkna till fyra stycken och fler ska det bli. På min alldeles för stora t-shirt som jag har brett ut på min säng så finns det även hjärtan, regnmoln stjärnor och läppar som ler på målade. Jag vrider blicken mot klockan och den pekar på halv tre på morgonen. Efter att ha legat i sängen och väntat på att få somna in och drömma inatt utan resultat så gav jag upp. Jag reste mig upp ur sängen och började spela på mitt piano i mitt rum iklädd endast ett rosa nattlinne. Klockan var då halv två och innan dess hade jag tittad på tv och sedan försökt sova. Nu gjorde jag i ordning min tröja med tuschpennor och pennor vars färg tydligen ska fastna på t-shirten och inte försvinna. Kanske alla färger smetas ut när jag tvättar dom, kanske dom gör det. Och jag längtar till att få se alla färger som blandat sig ut på t-shirten och blivit en enda klump till färger. Om det blir så vill säga. Jag längtar till att få visa alla i skolan min nya t-shirt, men mina vänner är inte där så jag undrar vilka jag egentligen ska visa upp mig för. Jag skjuter bort tankarna och återgår till att måla mästerverk. Till att avsluta med så ritar jag två streckgubbar som håller i handen. Jag suckar och törstar efter den där närheten igen, men den kommer inte närmare för att jag suckar. Den stannar avlägsen.
’’Skrämde jag iväg dig?’’ Frågar jag luften, men frågan är ställd till min prins och det vet stjärnorna som ser ner på mig ifrån himmelen. Som börjar suddas ut av morgonljuset. Dom skänker mig orolighets blickar, stjärnorna, med leenden och ögon mun och näsa. Jag ler, men vet mycket väl att mitt leende är sprucket. Jag ångrar mig att jag längtat till skolan då jag vet att ingen kommer bry sig om mitt mästerverk till t-shirt när jag har så många synliga brister man inte kan slita blicken ifrån. Jag undrar om lärarna kommer hålla på och envisas om att jag ska äta lunch idag igen? Om dom ska fråga hur jag mår som vanligt, om mina klasskamrater ska säga att jag har blivit så smal för tusende gången? Undra om dom kommer påpeka att mina ögon är rödsprängda och det är antagligen för att jag sover för lite? Undra om jag tänker svara.
’’Hur vet ni hur mycket jag sover?’’ Och le, visa tydliga sprickor men fortsätta att bara le. Dom kommer stå kvar och försöka stava rätta orden med bokstäverna på deras tunga, men jag kommer ursäkta mig och gå därifrån. Låna deras måttband och mäta min kropp.

’’Perfektion är någonting överskattat, vem vill ha en perfekt älskling som man inte kan retas med om för att den har en extra tå eller en dålig hår dag? Men själv har man så många fel och blir underlägsen i kärleksbråken.’’ Dina ord spelas upp, och dina jag älskar dig pratas blandas med mina jag älskar dig och det låter som en typisk kärleks sång. Det spelas i mitt huvud jag säger det om och om igen, och jag håller kvar vid dina jag älskar dig. Tillåter dom inte att försvinna som du.

Jag lägger t-shirten i högen av kläderna jag har lagt upp till skolan idag. Jag ger streckgubbarna med händerna knutna i varandras en sista blick och lägger mig ner i min säng igen. Virrar in mig i mitt dun täcke och stirrar in i väggen. Mina ögonlock känns som bly, men endå vägrar dom stängas och få lite sömn. Min mage kurrar, men har givit upp hoppet om att få sin vilja igenom sedan länge tillbaks.

Tillbakade leende pryder våra ansikten idag och jag undrar om livet verkligen ska vara såhär dystert utan händer att hålla
och vänskap är överskattat med sina sätt att visa det är Vi mot världen idag vi är rosa får och dom är normal färgade jag glömmer punkten i våra meningar för våran evighet kommer inte ta slut aldrig någonsin
men jag har inte längre händer att hålla
axlar att gråta ut mot så varför ska jag ens pryda mitt ansikte med ett leende jag
känner ju inte så inom mig utan närhet

Jag upprepar samma stycke om och om igen, ifrån en gammal dikt jag skrev förut. Jag står kvar vid samma tanke och känsla som alltid, det är därför jag inte slutar upprepa stycket. Därför jag inte skriver nya texter allting blev redan sagt i det där stycket. Förutom en mening. Jag saknar dig. Men det behöver du inte få reda på. Det kommer inte att dra ner dig ifrån himlen eller hur, kommer inte att göra dig frisk. Du är frisk nu i himmelen, fri ifrån begränsningarna vi mänskliga har. Därför ska du stanna där. Jag ska inte dra ner dig till jorden igen, även om den enda handen som passade perfekt i min var din. Men himlen är evigheten själv eller hur, du får bara vänta in mig. Jag kommer tillslut.

Mycket väl vet jag hur arg du blir på mig när jag tackar nej till middagen för sjätte dagen i rad. Hur mycket du vill bara tvinga i mig mat. Men jag klarar mig, jag äter mig mätt på minnen utav oss.

’’Jag har streckgubbar i mitt hjärta som färglägger regnbågar, när du säger att du älskar mig.’’ Välkända minnen. Ord som du en gång sa till mig innan du blev sjuk glöms inte bort ska du veta. Jag älskar dig, jag hoppas att streckgubbar färglägger regnbågar i ditt hjärta fortfarande när jag säger det. Men det viktigaste är att du är lycklig min älskling, och frisk.