Fruktansvärt sorgsen i rösten, fruktansvärt frustrerad nästan så bara livet vill skrika ut, NEEJ. Förvirrande vilsen bara kroppen som inte hänger med. Jag skulle vilja gå, gå dit bort till dom vita klipporna, lägga kinden mot stenens mjuka och slipade yta. Omfatta och krama. Stirra en blick ut över havet, och på den gulbrända solens nedgång. Jag älskar det. Tårarna rinner, jag är hemma. Där i ljuset, där i de ljuset bor du men inte jag. Att inte komma hem, att inte få bo på samma stället. Att längta hem.

Flera år går men jag längtar fortfarande hem, vill sova min djupaste sömn i din varma bommuls säng. Bommuls täcka med bommuls kudde. Andas in din lukt och ditt breda gubbleende sticka mig med ditt gubbiga skägg. Jag saknar det förjäves. Ditt gubbiga skratt, din gubbiga ölmage. Allt med dig, är precis allt som jag förjäves saknar. Jag saknar mitt hem.

Det är alltid varmt där, det är aldrig kallt. Alla är glada, inten är sur. Men ingen är heller ledsen, livet där borta är en helt ny och úppfriskande tid. Alla vet det som komma skall, men här är alla förjäves ledsna.

Precis som jag, precis som jag. Här vet vi inte morgon dagen, här vet vi inte händelser timmarna före eller framför oss. Vi bara åker med. Jag längtar hem.
Familjen är inte hel, den är inte hel. Det är massa sprickor precis som i ett glas efter sönder spraket. Blommer för mig är längre inte vackra, blommor för mig är visna. För längtan efter mitt hem är bara en fantastisk dröm.

Där, där inne i de brinnande lågan av stiarinljuset finns du, bara där lever du. Jag brukar se dig le, le med ditt trubbiga ansikte med skägget åt alla håll, åh så förändrad du har blivigt. Det är bara värmen och ljuset som framkallar din bild. Det är där mitt hem är, det är där ditt bommuls täcke och bommuls kudde finns. Ja, det är bara du som äger den där bommuks sängen jag vill sova i.

Det är du som är mitt hem, det är du som är mitt efterlängtade hem PAPPA!