När detta skrevs föll stora snöflingor stilla över den svenska västkusten.
    Det var den 21 februari år 2009 och säkerligen mycket tveksamt om en lönsam och välskött svensk processindustri skulle söka nya uppdragsgivare bland de problemtyngda amerikanska biltillverkarna.

Men om vi går tillbaka några decennier i tiden såg verkligheten annorlunda ut.
    Ett stort kontrakt med GM, Ford eller American Motors var en läckerhet som kunde skapa tusentals nya arbetstillfällen i Sverige.
    USA:s protektionism kunde dock försvåra med onödigt höga trösklar. Förhandlingar var känsliga och fick ofta föras i största hemlighet.

Det var sent 1970-tal när min telefon ringde
    ”Vi har fått chansen att visa vad vi kan för den amerikanska bilindustrin!
Vi behöver ett bra presentationsmaterial. Har du tid att hjälpa oss?”

Rösten tillhörde Göran som var informationsansvarig för en av mina minsta men också trivsammaste kunder. Hans fråga gladde mig mycket, för de producerade det mesta av sin information internt. ”Det är tyvärr lite bråttom!”, fortsatte Göran. ”Har du möjlighet att resa hit redan på torsdag"?

En fördel med att vara frilansare är att man kan göra sina egna prioriteringar.

Som anställd i ett reklamföretag måste man anpassa sig till andras uppfattning om de olika uppdragens vikt och betydelse. Nu var det ganska lätt för mig att stuva om i almanackan, så att jag till och med skulle kunna infinna mig någorlunda förberedd till torsdagens möte.

Den produkt min kund erbjöd var kvalitetsmässigt överlägsen den amerikanska motsvarigheten. Men den var också dyrare. Dessutom fanns det skäl att räkna med, att såväl importmyndigheter som fackföreningar i USA hade synpunkter, som kunde göra det knepigt för en europeisk leverantör att bli framgångsrik.

Tack och lov fick jag veta att presentationens mål inte var att sälja. Målet var bara att övertyga de tilltänkta kunderna om den svenska produktens förträfflighet. Eventuella steg i en kommersiell förhandling betraktades som så avlägsna att de inte ens diskuterades.

Torsdagsmötet blev både konstruktivt och fruktbärande.
    Jag fick utmärkt kontakt med den man som lyckats fixa mötet med bilföretagen i USA.
    För mig var han en ny bekantskap, en rundlagd civilingenjör i femtioårsåldern som föreföll oerhört kunnig.
    Han skulle själv göra presentationerna i USA. Han anförtrodde mig, under en bensträckarpaus, att han blåste esskornett på fritiden och tänkte försöka planera in ett rejält besök i New Orleans under resan.
”Jag packar nog luren, för vem vet”, sa han.
    ”Det kanske uppstår en chans att lira några chorus med grabbarna i Preservation Hall.

New Orleans!
    Basin Street, Bourbon Street, Canal Street, the French Quarter, Storyville... Och Louis Armstrong, King Oliver, Tommy Laidner, Jelly Roll Morton, Bröderna Dodds, Eubie Blake...
    Vilken jazzälskare skulle inte vilja känna sig som del av den musikhistoria som alla dessa namn är uttryck för!
    Plötsligt kände jag ett fullständigt oprofessionellt sting av avundsjuka inför hans planer.

Redan på tåget hem började jag förbereda presentationen.
    Jag hade fått med mig massor av underlag som, i tekniska termer, beskrev den aktuella tillverkningsprocessen.
    Presentationen skulle förstås göras på engelska, men en rad viktiga begrepp var okända för mig även på svenska.
    Jag sände en bön av tacksamhet till den skickliga översättare jag alltid samarbetade med.
    Dessutom hade jag en god vän som jag visste jobbade med liknande problematik inom den svenska bilindustrin.
    Så jag kostade på mig att känna en behaglig trygghet mitt i okunnigheten.

Tre jobbiga veckor senare satt jag åter på tåget, trygg för att jag hade ett bra förslag att visa.
    Min vän från bilindustrin hade visat sig vara en veritabel guldgruva att ösa ur och översättaren hade skickligt lotsat mig förbi ett stort antal språkliga fallgropar.
    Deras bidrag hade kostat ett antal tusenlappar som jag var övertygad skulle visa sig väl investerade.

Hos uppdragsgivaren möttes jag dock av oroliga miner.
    Civilingenjören, som fått i uppdrag att resa till USA, hade hastigt insjuknat.     Han låg sedan ett dygn på Akademiska Sjukhuset i Uppsala och återhämtade sig långsamt efter en hjärtinfarkt.

Men inte nog med det.
    Den medarbetare som stod honom närmast i kunskap, rang och värdighet kunde praktiskt taget ingen engelska och kunde därför inte klara presentationen.
    Företagets chef ansågs inte kunna resa, eftersom han var välkänd i USA och riskerade att väcka oönskad uppmärksamhet, särskilt i de berörda fackföreningsorganisationerna.

Intresset för att nu ta del av min presentation var av naturliga skäl magert.
    ”Vi får ställa in, det är ingenting annat att göra”, beslutade chefen.
Ingen annan sa någonting.
    ”Vi får ringa upp och avboka samtliga möten”, framhärdade han.

Tystnaden började bli besvärande.
“Jag visste inte att det var fråga om flera möten” sa jag, mest för att ha någonting att säja.
    ”Vår inbjudan kom från ett av företagen men vi blev ambitiösa och kontaktade de andra ledande biltillverkarna också. Men samtidigt ville vi inte avslöja att vi hade sådana planer så vi beslutade ha skilda möten och på olika platser. På så sätt hoppades vi också kunna undvika onödig uppmärksamhet."försöka få till stånd möten med alla de storahar beslutat att träffa de stora industrierna var och en för sig, och på olika ställen, för att inte väcka onödig uppmärksamhet”, förklarade företagschefen. 
    ”Vår avsikt var att träffa träffa representanter för alla de stora biltillverkarna.
    Det hela är väldigt diskret planerat.”

Åter lägrade sig tystnaden i det lilla konferensrummet.
    Någon rörde om i en kaffekopp.
    Någon reste sig upp och tog ett varv runt bordet.
    Någon gick ut för att be om mera kaffe.

Plötsligt hörde jag någon säga:
    ”Men jag skulle ju kunna åka istället! Jag kan ju materialet utantill.”

Alla tittade på mig, och först då insåg jag att det var jag som hade talat.
    Reaktionen var att tystnaden, som dittills varit rumstempererad, nu plötsligt blev alldeles iskall.
    Ett antal uttryckslösa ögon riktades mot mig.
    ”Det var ett litet skämt, bara”, försökte jag bevekande.

Ingen log.
    Ingen skrattade.
    Ingen kunde förstå hur en inhyrd liten konsult kunde ha den dåliga smaken att skämta i en situation som denna.

Slutligen sa chefen, samtidigt som han reste sig upp för att lämna rummet:
    ”Du får naturligtvis debitera oss kostnaderna för det arbete du lagt ned.”
    
De andra teg.
    Chefen räckte fram sin hand till ett kortfattat adjö, ett avsked som jag var övertygad om också markerade slutet på vårt samarbete.
    ”Jag lämnar materialet här, så kan ni ju läsa igenom det vid tillfälle”, sa jag.
    ”Nu bör du nog skynda dig, så att du inte missar tåget”, sa informationschefen nyktert.
    Jag rafsade i all hast ihop mina övriga papper och halvsprang till stationen.

I den överfulla tågkupén fann jag en ung, gravid kvinna i fåtöljen med samma nummer som min platsbiljett.
    Jag log blekt mot henne och gick och ställde mig i kön till restaurangvagnen.
    Detta var uppenbarligen inte min dag.
    Efter tjugofem minuters väntan på en ljummen köttbit, seg potatis och en halv flaska uselt rödvin kände jag mig knappast mindre misslyckad än tidigare.

På Göteborgs Central huttrade ett trettiotal människor vid den tomma taxistationen.
    En pinande nordan gjorde vad den kunde för att få den frostiga temperaturen att verka arktisk.
    Min gigantiska och nu tomma kampanjportfölj flaxade aggressivt i de isande kastbyarna.

Med rimfrost i ögonbrynen halvsprang jag till spårvagnshållplatsen på Drottningtorget.
    Där nåddes jag av trafikledningens information om att spårvägstrafiken i centrala staden var lamslagen av igenfrusna växlar.

Plötsligt påminde jag mig att dagens datum var den 14:e februari.
    Alla hjärtans dag.
    ”Alla iskalla hjärtans dag”, tänkte jag, och skyndade vidare mot Norra Hamngatan där jag några minuter senare enades med en annan kylslagen person om att dela en taxi till Västra Frölunda.

Tystnaden i bilen var total och jag var närmast tacksam för att ingen tycktes vilja bryta isen, om uttrycket tillåts.
    Själv satt jag och oroade mig över den sjuke civilingenjören, men inte värre än att jag också ondgjorde mig över allt arbete som jag tvingats skjuta på för att producera den nu fullständigt meningslösa presentationen.

Mitt humör blev knappast bättre när min medpassagerare skulle betala sin del av resan och taxichauffören avslöjade att han inte accepterade kreditkort.
    ”Hur gör vi då”, sa främlingen, som uppenbarligen saknade kontanter.
    ”Glöm det, jag betalar” suckade jag.
    ”Det lär ju vara Alla Hjärtans Dag idag.”

Någon dag senare ringde Göran för att berätta, att man nu gått igenom min presentation och tyckte att den, i det stora hela, var utmärkt.
    ”Större delen av den kan vi säkert använda vid något annat tillfälle”, sa han tröstande.
    ”Jag har lagt ner en hel del jobb på att få engelskan så bra som möjligt” sa jag klumpigt nog, eftersom just han var den som, på grund av bristande språkkunskaper, inte kunde åka till USA .
    ”Ja, det där har ju jag ingen möjlighet att bedöma”, sa han med ett tonfall som antingen var ironiskt eller sårat.

Nu följde några hektiska dagar under vilka jag förträngde minnet av misslyckandet genom att försöka sona de underlåtenhetssynder som presentationen orsakat.
    Därför var jag fortfarande kvar på arbetet när telefonen ringde en fredag, vid åttatiden på kvällen. Övertygad om att det var min fru som ringde lyfte jag luren och svarade med ett insmickrande:
    ”Hello darling!”

”Är det Carl-Erik?”, frågade en barsk mansröst.
”Javisst!”

Jag kände igen rösten, men i hastigheten kunde jag inte placera den.
    ”Menade du allvar när du sa att du kunde åka till USA för oss?”

Oförberedd på frågan drabbades jag av akut tunghäfta och rösten fortsatte:
    ”Vi har haft ett extra styrelsemöte i eftermiddags och enats om, att till varje pris försöka rädda presentationen till den amerikanska bilindustrin. Så om du menade allvar vill jag snarast träffa dig för att diskutera förutsättningarna för din resa.”

Även då chansen inte kommer krypande som en gipsad snigel måste man räkna med att den kan försvinna som en väloljad blixt.
    Innan jag hunnit tänka igenom vad mitt svar skulle innebära, hade jag lovat att träffa både direktören och hans styrelse följande tisdag klockan nio på morgonen.

Det var tur att det inte fanns några småfåglar på mitt kontor denna afton, för min mun såg säkerligen ut som ingången till en vinterledig fågelholk.
    ”E´ du go´ eller”, sa Elaine när jag kom hem och berättade om det oväntade telefonsamtalet.

På söndagseftermiddagen ringde Göran hem till mig och sade en smula maliciöst:
    ”Jag tyckte du borde få veta, att styrelsen räknar med att du skall presentera ditt material på engelska på tisdag.”
    ”Presentera?!”
    ”Ja, de vill tydligen få en uppfattning om hur det skulle komma att låta vid mötena i USA”, sa han med illa dold förtjusning.
    ”OK”, sa jag, och hoppades i andanom att jag hade kopior på hela presentationen på kontoret.
    Detta inträffade nämligen flera år FDT- d v s Före Datorernas Tidevarv – och då var det inte alltid självklart att man hade kopior på allt man visade kunden.

Dragningen inför bolagsstyrelsen blev emellertid betydligt mindre dramatisk än jag väntat mig. Redan efter en liten stund stod det klart för mig att de allvarsamma herrarna var inställda på att resan skulle äga rum och att det enda de begärde av mig var att jag inte skulle klanta till det totalt.
    Alla log uppmuntrande när jag, på bitvis mycket stapplande engelska, förklarade vilken oerhört hög och därmed prisvärd kvalitet det var på företagets produktion.
    Ett par av de modigaste styrelsemedlemmarna ställde till och med ett par ganska avancerade frågor, sannolikt för att konstatera hur jag fungerade under press.
    Hela seansen var över efter ungefär en timme, varefter man vänligt bad mig att vänta utanför, där Göran hade dukat upp kaffe och ostfrallor.

”Hur gick det?”, viskade han, samtidigt som han fyllde en plastmugg med kaffe.
    ”Inte vet jag”, svarade jag uppriktigt och sträckte mig girigt efter muggen.     Först då märkte jag att mina händer vibrerade som stjärten på en uppretad skallerorm och att jag var blöt av svett över hela kroppen.
    Vi drack varsin mugg kaffe i tyst och spänd förväntan.
    Osten på frallorna hade redan börjat krulla ihop sig när dörren till konferensrummet slutligen öppnades.

4.

Jag försökte se oberörd ut när jag gick in för att ta del av juryns domslut.
    Styrelseordföranden bjöd mig sitta ner.
    ”Det här är en högst olycklig och ovanlig situation”, började han, och de andra i styrelsen mumlade sitt bifall.
    ”Styrelsen har enats om att ett så här känsligt uppdrag bör ges till den eller de medarbetare som har den trovärdighet och de djupa kunskaper om vår verksamhet som egentligen bara en lång erfarenhet kan ge.
    Tyvärr finns inte någon person tillgänglig just nu som kombinerar dessa erfarenheter med tillräckliga kunskaper i engelska.”

Jag kände hur min skräck för uppgiften började ge vika för någonting som liknade lättnad.
    De hade fattat ett beslut!
    De skulle avbryta projektet!

Men styrelseordföranden fortsatte: ”Samtidigt menar vi att det, trots detta, finns två starka skäl att gå vidare.
    Det ena är att de planerade sammankomsterna är av mycket preliminär natur.     De har bara målet att, på ett professionellt och trovärdigt sätt, redovisa den kvalitetsnivå som vårt företag representerar.
    Till detta anser vi att den här presentationen, med vissa korrigeringar, duger alldeles utmärkt.”

Min lättnad vände blixtsnabbt om och försvann.

”Det andra skälet”, fortfor han, ”är att vi kommit så långt i vår planering.
    Vi har redan bokat in möten med sammanlagt mer än fyrtio människor på fem olika platser i USA. Biljetter, hotell, tidpunkter, möteslokaler – allt är både beställt och bekräftat.
    Det vore olyckligt att blåsa av alltihop nu, inte minst eftersom det måste bedömas som mycket tveksamt om och i så fall när vi erbjuds en sådan här möjlighet igen.”

Herregud, vad hade jag givit mig in på!

”Om ditt erbjudande att resa till USA och företräda vårt företag står kvar ställer sig styrelsen, tills vidare, positiv till en sådan lösning.
    Vi har därför gett den verkställande direktören i uppdrag att snarast se till så att den nuvarande presentationen förses med nödvändiga ändringar och tillägg – bland annat måste vi ju förklara vem du är och varför du ersätter den person som bjudit in till dessa möten.”

Han gjorde en paus och tittade granskande på mig.
    Jag hoppades att min skräck inte syntes.

Plötsligt log han och sa vänligt:
    ”Nu tänker vi en vecka på det här, både vi och du, och så möts vi här igen nästa tisdag!”

Han räckte mig sin hand i en avslutande gest.
    Jag hade de senaste minuterna stått med högerhanden tätt tryckt mot mina flanellbyxor, för att handflatan skulle vara så torr som möjligt när jag sa adjö.
    Alla såg mig uppmuntrande i ögonen; en vänlig man gav mig dessutom en uppmuntrande klapp på axeln och sa: ”Det där fixar du!”
    Jag log tacksamt men kände mig som om mitt självförtroende tagit ett tidigare tåg, förhoppningsvis hem till Göteborg.

På Görans kontor fick jag nu för första gången ta del av den tänkta resplanen.
    Den omfattade till min förvåning hela tre veckor, trots att den bara innehöll fem möten med bilindustrin.
    Dessa skulle äga rum i New York City; Madison, Wisconsin; Baltimore, Maryland samt i San Diego och San Francisco, Kalifornien.

Alltså inte ens i närheten av bilstaden Detroit, vilket förvånade mig.
    Göran förklarade: ”Flertalet av de inbjudna jobbar faktiskt inte i Detroit. Och dessutom vill vi ju gärna vara lite diskreta.”
    ”Men hela tre veckor”, sa jag, ”skulle man inte kunna klara detta lite snabbare?”
    Göran log.
    ”Jovisst. Men nu är det så att han som skulle åkt tänkte passa på att ta en veckas semester också, och resa till New Orleans!
    Om du väljer att göra detsamma så slipper vi jobb med att ändra alla tider och biljetter.
    De tre första mötena är planerade till den första veckan. Sedan är du ledig en hel vecka innan de två avslutande dragningarna i Kalifornien!”

Om du väljer att göra detsamma, pyttsan!
    Naturligtvis förväntade man sig att jag skulle acceptera den beslutade resplanen.
Och visst, jag hade ju alltid haft lust att besöka New Orleans, så varför inte?
    Men en hel vecka?