Ännu ett långt avsnitt ur den tänkta boken " Med Byxorna På"
If you're going to San FranciscoNär detta skrevs föll stora snöflingor stilla över den svenska västkusten. Men om vi går tillbaka några decennier i tiden såg verkligheten annorlunda ut. En fördel med att vara frilansare är att man kan göra sina egna prioriteringar. Som anställd i ett reklamföretag måste man anpassa sig till andras uppfattning om de olika uppdragens vikt och betydelse. Nu var det ganska lätt för mig att stuva om i almanackan, så att jag till och med skulle kunna infinna mig någorlunda förberedd till torsdagens möte. 2.
3.
5
Att en vecka kan gå oerhört fort upplevde jag dock redan under de närmaste sju dagarna. Då gjorde jag de tillägg och ändringar i presentationen som styrelsen krävde och producerade nya, språkgranskade overheads. Påföljande tisdag stod jag åter inför uppdragsgivarens styrelse och gjorde en dragning som jag själv tyckte var betydligt mindre präglad av nervositet. Återigen fick jag lämna konferensrummet när styrelsemedlemmarna diskuterade projektets fortsatta öde, och nu passade jag på att smyga i mig en fralla innan osten krullade sig. Göran kom in till mig strax därefter med en liten pappask i handen. ”Jag har chansat på att beslutet blir positivt”, sa han när han räckte mig kartongen. Den innehöll 200 nytryckta visitkort på vilka det stod att jag nu var att betrakta som ”Informations Officer” för företagets ”Export Division”. ”Behåll dem som ett minne om resan inte blir av”, sa han och petade bort ett slokande salladsblad från sin ostfralla. ”Carl-Erik Mossberg Informations Officer Export Division” Jo jag tackar jag! ”Jag skall på föredragsturné i USA i tre veckor”, sa jag till Elaine när jag kom hem. ”E’ du go’ eller” sa hon åter, och betänk att detta var redan i mitten av sjuttiotalet. Sedan blev hon genast mera praktisk. ”Hur packar man för en tre veckors föredragsturné i USA?” ”Lätt, mycket lätt”, sa jag. ”Men det är tidig vår och du skall föreläsa både där det kan vara svinkallt och där det kan sommarvarmt.” ”Visst, men jag skall ju inte föreläsa utomhus.” ”Lustigkurre”, sa Elaine och slog upp dörren till min garderob där de överraskade malarna samlade sig till en allvarlig hostattack. Där inne hängde min bröllopskostym som jag inte fått rum i på flera år, tillsammans med en mellanblå, fiskbensmönstrad uddakavaj och två par sommartunna långbyxor utan uppslag. ”Jag anar redan hur du kommer att ta dej ut i New Orleans och San Francisco”, sa Elaine och rynkade på näsan. ”Tack och lov att jag inte skall resa med!” ”Mamma säger alltid att det viktigaste är att vara hel och ren inunder” replikerade jag. ”Din mamma har aldrig varit på föredragsturné i USA” svarade Elaine sarkastiskt. Vår ekonomi var långt ifrån lysande så tanken på att köpa kläder var inte uppmuntrande. Jag ringde min revisor och frågade om jag kunde dra av inköpet som ”kostnad för inkomsternas förvärvande”. ”Du kan ju alltid försöka”, sa han. ”Kalla grejerna för fotorekvisita, det brukar funka!” Och faktum var att det funkade perfekt. 6.
I New York hade min uppdragsgivare, praktiskt nog, valt att förlägga föreläsare och möte till samma eleganta hotell - The Marriott Marquis på Broadway. Det är en skyskrapa på närmare femtio våningar som skuggar legendariska Times Square, med enastående utsikt från många av rummen. Jag anlände sent på kvällen och upplevde utsikten endast som ett glittrande ljushav på andra sidan Hudsonfloden. Som ett spännande ljusflöde bland det konstanta stjärneglittret kunde jag följa hur en till synes ändlös rad av flygplan landade på och startade från Newark. Det var fyrtiotvå våningar mellan mitt rum och det konferensrum där jag skulle husera dagen därpå. Jag tömde en miniflaska fylligt rödvin framför fönstret innan jag lämnade rummet för att utforska platsen för min första presentation. Jag tog hissen ner bara för att finna hotellets konferensavdelning låst. Konferensvärdinnan skulle finnas på plats klockan sju följande morgon, fick jag veta. Till dess fick jag ge mig till tåls. Skulle det möjligen passa med en drink i hotellets roterande jättebar på fyrtionionde våningen? Eller kanske en luxuös middag i någon av hotellets sex restauranger? Förslagen var frestande men min mage kändes fortfarande uppsvälld efter all flygplansmat så jag valde att ta snabbhissen tillbaka upp till min våning. Det räckte att jag i mitt välkomnande rum såg den breda sängen, den enorma TV-mottagaren, det välfyllda barskåpet och det dignande fruktfatet för att jag skulle inse att vila och avkoppling var precis vad min kropp behövde. Först ögnade jag dock igenom mitt presentationsmaterial ytterligare en gång vilket visade sig vara en utmärkt metod att få fart på de nerver som skulle hålla mig vaken större delen av natten. 7.
Prick klockan sju morgonen därpå stod jag hålögd och med famnen full av presentationsmaterial inför en konferensvärdinna som minsann talade svenska! Ja, inte den svenska som talas i vårt eget land, kanske, men en fullt förståelig avart som var både roande och deskriptiv. Namnskylten avslöjade att hennes namn var Samantha vilket erinrade mer om South Carolina än Västergötland. ”Vad herr Moosburg behoeva, wi fix promptly” lovade hon. Jag gav henne ett av mina nytryckta visitkort och hon såg vederbörligen imponerad ut. ”Där vill bli Rammlosa på alla tejbles” sa hon, ”and kaffi and doughnuts will be served klockan tie, skaarp!” På den tavla i receptionen, som berättade vad som hände i hotellets olika konferensrum denna soliga marsdag, fann jag till min överraskning mitt eget namn som värd och inte min uppdragsgivares. Allt för diskretionen uppenbarligen. Enligt deltagarförteckningen skulle jag prata inför tio personer, men bara åtta kom. Alla var män i kostym, med vit skjorta och diskret mönstrad slips samt svarta välputsade skor vars hårda klackar, trots heltäckningsmattan, smattrade muntert mot underlaget. Amerikanska herrskor låter som om de alltid är försedda med klackjärn. Jag undrar varför. ”Två kolleger har tyvärr fått förhinder”, meddelade en trevlig kille i trettioårsåldern. Han hette Samuel Good och föreföll att vara de andras språkrör. ”De undrar om de kan få vara med vid mötet i San Francisco, istället.” sa Samuel och jag funderade i hastigheten inte närmare över hur de kunde känna till det mötet. Istället sa jag naturligtvis ja, men att de måste kolla upp med Sverige för bokning av resebiljetter och hotell. ”Det är visst redan fixat”, sa Samuel Good som sedan satte sig ner bland de andra herrarna och tittade förväntansfullt på mig. I den roande TV-serien "Pantertanter", som handlar om fyra äldre damer som lever tillsammans i Miami, säger rollfiguren Dorothy vid ett tillfälle att man, om man är nervös inför att tala inför en samling okända människor, bara skall föreställa sig att de är nakna. Jag försökte tänka så, men kom snabbt underfund med att det kanske hade fungerat bättre för mig om det funnits ett par vackra unga damer bland åhörarna. Under de prydliga kostymerna framför mig anade jag bara vältrimmade, muskulösa ynglingar som fick min egen lönnfeta kropp att verka ännu tröttare än den faktiskt var. Jag suckade diskret och satte igång. För säkerhets skull hade jag tillbringat den senaste timman med att, ensam i konferensrummet, dra igenom hela presentationen. Allt hade fungerat bra utan publik, men nu kände jag hur nervositeten kom krypande på raska knän. När jag knäppte på ljuset till overheadmaskinen dämpades belysningen i rummet automatiskt, samtidigt som persiennerna sakta sänktes för att mildra ljuset utifrån. Ett roat sus spred sig bland de närvarande, som tydligen inte heller var bortskämda med liknande finesser. Det suset hade en märkligt lugnande inverkan. Nu skulle jag förstås kunna dra till med en dramatisk beskrivning av hur framgångsrik eller katastrofal föreställningen var. Sanningen är dock att mitt enda klara minne av de följande två timmarna är, att mina knäskålar vibrerade som två marraccas med svår hemlängtan. Men frågorna jag fick vid kaffestunden efteråt visade dels att de närvarande förstått vad jag talade om, och dels att jag behövde komplettera presentationen på flera punkter. Samuel Good var mycket vänlig. ”Tydligen har ni i Sverige lyckats neutralisera flera av de kvalitetsproblem som vår egen industri dras med”, summerade han sin uppfattning av mötet. ”Det vore intressant om detta kunde leda till ett fördjupat samarbete med er!” Den meningen skrev jag ner och citerade ordagrant när jag ringde hem och rapporterade från det första mötet. Informationschefen Göran lät lagom road men lovade, trots allt, att sända kompletteringarna jag behövde med kurir till hotellet i Madison, som var mitt nästa etappmål på resan. Jag ringde honom bekvämt nedsjunken i soffan i mitt exklusiva hotellrum med en Bourbon Whiskey inom räckhåll. Utanför panoramafönstret flödade eftermiddagssolen över Hudsonfloden och New Jersey. Ur stereoanläggningen i bakgrunden strömmade ”Stand by your man” med Tammy Wynette. Henne hade jag, faktiskt, klämt en öl tillsammans med i Orlando några år tidigare, vid en av dessa märkliga tillfälligheter som livet i reklambranschen bjudit mig på. Då visste jag inte vem hon var, men sedan gick hon upp på scenen och sjöng ”Stand by your man” till min förvånade förtjusning. Jag svalde ännu en klunk whiskey och kände mig plötsligt som en riktig affärsman! En riktig spelare, i en av de högre divisionerna! För första gången kände jag att denna märkliga resa var verklighet. Här satt jag, en frilansande copywriter från Göteborg, och andades ut med en drink i nypan, efter den första av en serie föreläsningar för amerikanska bilkonstruktörer! I det lyxigaste hotellrum jag någonsin sett och med en av världens mest spännande städer inför mina fötter! Skulle jag vakna nu, om jag nöp mig i armen? För säkerhets skull avstod jag. Man skall inte ta risker i onödan. 8.
Huvudstaden i staten Wisconsin heter Madison. Som många av huvudstäderna i USA: s delstater är Madison en förhållandevis liten stad, med knappt 200 000 invånare. När jag kom dit var temperaturen någon grad under noll och gatorna vackert snötäckta. I TV:n på mitt hotellrum hörde jag att det var drygt 28 grader varmt i New Orleans, med en för årstiden ovanligt hög luftfuktighet. Jag sände en tacksamhetens tanke till Elaine som sett till att jag hade kläder för olika väder – New Orleans ar ju ett av mina etappmål. Mitt enkla hotell låg mitt emot en jättelik frikyrka som var byggd helt i glas. En liten böjd gumma i huckle sopade undan nysnön från entrén till kyrkan samtidigt som massor av färglösa människor med tunga steg vandrade in i heligheten. Jag kom på mig med att tänka, att bilden var så långt från den amerikanska drömmen man kunde tänka sig. Snarare liknade den lilla gumman en rysk Babusjka och de mörkklädda församlingsmedlemmarna motsvarade min fördomsfulla fantasibild av hur det, under Storebrors granskande ögon, skulle kunna se ut någonstans i Sovjetunionen. Jag visste redan att hotellet saknade konferensmöjligheter och att presentationen därför skulle äga rum på en annan plats i staden. Hotellet saknade också charm, stil, minibar, fruktfat och allting annat som jag frossat i dagen innan, i New York. Inget ont i det! Lakanen föreföll rena och jag skulle bara sova där en enda natt och resa vidare redan följande eftermiddag. Med den omisskännliga doften av klorin i näsan tvättade jag mig snabbt och bytte till en fräsch skjorta. Flygturen från New York hade varit orolig, ett vanligt obehag vid den här tiden på året berättade flygvärdinnan när jag avstod från den blekgula champinjonomelett som var dagens rätt i turistklass. Adressen till den plats där presentationen skulle äga rum hade jag fått med mig från Sverige. Den bestod av fyra bokstäver – WARC – och en gatuadress med ett femsiffrigt nummer. Det var en hel timma kvar till mötet, men jag hade ingen aning om hur lång tid resan dit skulle ta. I en väl tummad mapp på sängbordet hittade jag ett telefonnummer som skulle gå till taxi. På samma papper hade någon skrivit: ”Dear Lord, please help me make it through the night”. Sängen var kanske inte så bekväm som den verkade? Jag lyfte telefonluren för att ringa efter en bil, men telefonen var fullständigt stum. Jag svor en vers på ärans och hjältarnas språk, grep väskan med presentationen och rusade ner till receptionen som naturligtvis var tom. Men till min stora förvåning, och nästan förtjusning, upptäckte jag att den taxi som kört mig från flygplatsen fortfarande stod kvar utanför hotellets entré! Det var en gammal, nedsliten Studebaker som knappt ens hade kunnat få tid hos den svenska bilprovningen. Stora rostskador hade lagats provisoriskt med industritejp som sedan målats i en gul färg som var snarlik den ursprungliga. Fjädringen var ingenting för folk med anlag för sjösjuka och automatlådan klarade bara av de tre första växlarna vilket fick den gamla v-sexan att brumma förbittrat vid hastigheter över 35 miles. Men den bilen hade klarat mig fram till mitt mål redan en gång denna dag så jag gav den en chans till. Chauffören satt i framsätet och löste korsord. Han höll värmen genom att låta motorn gå på tomgång. Gråsvart rök välde ut ur bilens avgasrör och gjorde luften livsfarlig för alla som råkade komma i närheten. Med dödsförakt knackade jag på den immiga sidorutan. Chauffören log igenkännande mot mig, med en tandgård som var gulare än övermoget höstvete. Mödosamt vek han ihop sin tidning, öppnade dörren och klev ut samtidigt som han skickade iväg en rejäl spottloska mot den intet ont anande nysnön. Jag lade märke till att han rynkade pannan när jag sade adressen, men så ryckte han på axlarna och höll upp bakdörren för mig. Hans andedräkt luktade inte snus. Den var både fränare och bittrare och långt senare kom jag underfund med att han gav mig min första upplevelse av hur tuggtobak kan lukta tillsammans med en illa rengjord lösgom. Samtidigt som bilen skuttade iväg hörde jag hur församlingen i glaskyrkan ivrigt ropade till sin Gud att han skulle skydda dem från alla farligheter. Jag satt med väskan i famnen i det smutsiga baksätet och hoppades att Han skulle innefatta taxibilen i deras böner. Åkturen tog närmare en halvtimme och bebyggelsen blev glesare för varje minut. De prydliga villakvarteren, där många tomter alltjämt hade juldekorationerna kvar, lämnade så småningom plats för begagnade bilhandlare och småindustrier av skilda slag. Det fåtal människor jag såg kastade långa blickar efter min taxibil, som om de inte var vana vid den synen. Då och då passerade vi gropar i vägen som gjorde att bilens underrede slog i asfalten under det tunna snötäcket. Jag satt tyst under hela resan och tackade försynen som fått mig att nobba champinjonomeletten i flygplanet. Efter att en stund ha kikat efter siffror på de mörka fastighetsfasaderna stannade chauffören slutligen utanför en liten och ganska ruffig envåningsbyggnad. Dess rappade fasad hade stora fuktskador och gångvägen till den obelysta entrén var oskottad. Dock var belysningen tänd innanför flera lindrigt rena fönster varav några hade persienner som för länge sedan upphört att fungera. Enligt en diskret skylt vid entrén disponerades fastigheten av WARC, en organisation som bevakade rättigheterna för den del av Wisconsins arbetskraft som hade någon form av mentalt handikapp. ”This is it!” sa chauffören utan entusiasm. Själv var jag osäker på om jag verkligen kommit rätt. Att efter mörkrets inbrott vara på fel ställe i en främmande stad i ett främmande land kan erbjuda problem som en räddhågad svensk gärna avstår från. ”Kan du vänta här tills jag övertygat mig om att mitt sällskap verkligen är här”, frågade jag taxichauffören. Han ryckte på axlarna men protesterade inte. Mina knackningar gav inget resultat så efter en stund släppte jag in mig själv. Innanför den tunna ytterdörren var det nästan lika kallt som utomhus. Där fanns inga andra möbler än en mörkbrun, obemannad receptionsdisk. Ingen människa syntes till. Plötsligt hördes en röst från en skrällig högtalare som med ett frågande tonfall sade ett enda ord: ”Yees?” Jag svarade spontant: ”My name is Carl-Erik Mossberg, I...” Längre hann jag inte förrän en ung kvinna med burrigt hår och en rejäl yllekofta över en färgglad blus gläntade på en dörr: ”Oh, Mr Mossberg, welcome, we have been expecting you! Please come in before I freeze my butts off!” ”Just a minute while I take care of the cab”, sa jag världsvant och återvände till den väntande taxin.
Prosa
(Roman)
av
© anakreon
Läst 502 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2014-05-06 12:09 Författaren © anakreon gick bort 2015. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran.
|
Nästa text
Föregående © anakreon
Senast publicerade
17/5: Limerick till Rebecka och Ruben 16/5: Limerick till Ronald och Ronny 15/5: Limerick till Sonja och Sofia 14/5: Limerick till Harald och Halvard 13/5: Limerick till Linnéa och Linn 12/5: Limerick till Lotta och Charlotta 11/5: Limerick till Märit och Märta 10/5: Limerick till Esbjörn och Styrbjörn Se alla |