blickar med trötta ögon genom våra gamla meddelande på facebook.
jag trodde att jag skulle vara befriad från dessa kedjor vid detta laget.
intet ont anande lilla jag.

hur fan kan jag fortfarande sörja?

de vill att vi ska ha en normal respons till separation.
trots att det slår gnistor i mitt huvud på grund utav mental friktion.

osunt är bara förnamnet på detta förnedrande beteende.
men det är väl så det går när människor utnyttjar ens förtroende.

om jag bara fick veta vad alla de där männen hade som inte jag hade.
varför jag föll.
fruktan var det enda jag bibehöll.

varför föll jag, dumma mig, för dig?

vem vet, jag kanske borde sluta ligga 140 på 70-väg i förhoppningen att det går dubbelt så fort.
en 22 år för gammal abort.

"min brist på empati har tagit mig ända hit; det måste vara magi, trolleri."

du var så mycket mer än en vanlig hora.