drop even the ocean
ordens rötter och urlöjliga kvistar
morrar knappast/ döden rå
-vägrar: löven väntar
utstötta objekt, våldandetäkt
upplev hur sedimentärfälten underkastar sig
utan ett ord i någon riktning
stackmoln som river mot dovgröna lakan
vid sidan om ytcellerna
-s ventilationstrummor,

länkar, snödrivor/ vi har läst allt
cyklerna sliter ut sig själva ur varandra
klockorna längtar efter tio i tolv
djurens slutna ögon, eller tassande

låtsassorg –

och om du skulle försöka
dig genom berget/ förklara naturen, utan och innan
blir det din nåd som ställer krav på att tas emot

är ömma öppnande och slutande lågvidhållarhand
att ha mig i mitten under sin ritual
en naken kropp smekt till skuggiver av eldstad

– solen
drar handen genom jorden
sliter upp tovor och sly

ett flämtande liv i kedjor
sänder cigaretten åt höger
jag tar emot den och har dig på något vänster
intill med
världstacklaraxeln
bredvid, mot ömma öppnande
och slutande revbenssarg; skuggorna
från var och en upplöses i färgschematiken
-s böljande djup (som) du känner och ser
till murens flykt ur ägorna, vajande
buskagen, in i frostiga skogsbrynet, all denna
grönska ringar in våra väsens färglöshet
mot bar hud/ vaksam på ljud

genomskinliga
havshjärta, skvätt
laserrassel nu så och så milt
mot ett anletes innehåll
rakt igenom dig, du, mer än jag,
mer än systrarna kan väva samman
med de röda trådarna vid läkeköttets övertyg

el
se

jag planterade det där trädet
jag vill att du ska höra det ringa ut
din vackra yxa
bladets polemik gör urljus av gatlyktorna
du är ett halvt hjärta för mig
vidunder

och vem gör hel, honstaten
erövrar lördagen med armé/ be
-väpnade strålkastartorn/ taggtråd-
i stället för elstängsel/ en fråga om disciplin
hus håll
human kapital
berätta för mig om metalldetektorernas sandkornsvaggande

”vifta din vita näsduk
kyss min hjälm.”

den är polerad: fruset vatten och kamoflauge

för vem är
byråkraten som utvisar sjukhussystrarna?
föreningsmedlemmarna som skrämmer bort vid kvarterskaféet?
medborgargardet svänger in på badhuset
förortsbarberaren begär svarta sedlar
och det vita skräpet i ögonvrån
avlar hjärna en ny såpbubbla
underhåller vi varandra med ögon?

du beundrar, fast/ be
-sluten att ditt du är förutfattat
ont. och vad ska du tro? att det inte,
att det inte gjorde ont, var
ett kön som spikades in i hårkorset
jag vet mycket väl/ att den inte gör ont

nåden som ställer krav på att tas emot




i hanens materialiserade synopsis sympatiskördas handleder
suger tvångsmässigt på sin kvasiurbana vandringsstav
virar vildtillvuxenhetsskägget i en turban
springer fram och tillbaks framför bergets eld
så det ser ut som ett diskotek från byn
där leran stelnar och väggarna ekar
när barnen kommer hem från ängarna
med hängande nackar, som de redan pryglats
som de inte har något berusningsmedel kvar
och ängarna ekar igenom natten
kittlar himlen med små trummande fingrar
i brytpunkten mellan rök och brand
och skuggan av bergets hand
greppar att jorden ska skaka av sig oss
det är lika bra att hämnas medan tiden finns
att genomborras av ljusets gardin
och slå som hjärtat på ägodelarna, skall
låta lien bölja genom obrydda hav
vågor plöja isens vak, eka
spegelbilden, knak
sönder som världen väjer varm
vassen viskar namn med snöflingorna
och vilken kärlek du har, har du
i ditt vokabulär, har du låtit ange någon i dag
du domare och blödiga bödel
det finns ett skratt i din skräck
och



i vildarmarken
vid glittrande gyttja genom tunnland
det är något med ytans bländverk
insekterna som som slickande ringlämnar förbi
vid den långväga inträngt stilla vassen

som ett objekt kastat ned i densitet
osar tempus koordinat
och utgångspunkternas eko i molnens
ja,

– osökt vi blott
och går nynnande
inunder grå blåare blått med
axlar (mmm svedda) påklädda nyckelbenen

stenhårda psyken ristande flyktfåra, som för att tillåta
tiden rinna ur omslutenhetsomlopp
det i extrapolerade blixtsystemet lösa hopp

dess obeskrivligt vackra biologistrupe stråle lapa
genom nattöknens stjärnstrilande

organism med hand flat mot snöfall
mitt på gatan däremellan ögonkastens lodräta sken
som upp oss lysa, låter mörkret sammanfoga

– se hur de ändras inte bara oss emellan,
också inför var för sig, ja,

vad bläddrar vänster bröstvårta

en kväll med floden i ryggen
stänger igen dubbellåsdörr
vaggar in i lågenergiljus där
fläkten sover den här tiden på dygnet
varje dag så här onykter
och nu en kväll med vattnet
i kroppen vid fönstret mellan
ljudströmmar bakom ögon

vid, i, genom

glaset som inte beskriver sig självt
rutparets mellanrumslager
och vem vore väl jag att
bakom fönstret likt
armen framför ljuslågan där
skuggan skriver på väggen
-s utsikt:

djur med spådomslinjer i himlens kaskader
mitt på gatan där
-emellan händernas spirande lodräta
teknik lysa upp, mörkrets sammanfogande rytm

vem skulle annars –
vad vore världen värd för det första
vad vore själen tärd
för det andra
fönstret: vid, i, genom –

neo med handflatan genom omsluten jord
ångande het mitt på gatan däremellan
idéernas lodräta gatlyktor
lys upp oss. ett kroniskt andetag
blir imma för meningen med livet
att skriva ord i med fingrar
kristallerna har kemigrerat
i luften i rymden som vi
vill/vill
inte röra oss ifrån varandra, igen
-om gränserna vid
de i som. låt
mörkret sammanfoga oss



i vildarmarken, hav
-hjärta i ursprungsinfarkten

det kan bara inte över
-ens rök ur lungornas krök
stämma vid porten som immar
igen
ingen tillmötesgående reaktion
bländar ögonbrynets skogsgräns
platåväggen som avlar gångjärn
i genomskinliga blodomlopp
av sårtid, solen bleka tänder
är träd och grönskan
-s loska genom eldsvådor livnär;

livnär, här,
vrå binär
katapultkropp
skuggan på relativt
fjäderns spets: tystnadens burar i bläck

stängerna luftmurar igen fönstrets skimmerchiffrerat vibrerande
omslutande tillväxt, ignorant inför ryggrad vänd
gentemot utsiktens urrinnande kåda

minns din djuriska miljö
attackerande blott, medelst ackumulerade kotor och benknotor
som blixtrande betongen i celler
-s händer, hängande
vid maskinens tumlande som gungor
och rasslet av vävandetag

; vila i väntan på vintervikens isvaksglimtar
då vi, dit, länkade
till fots bara för att lystra
till hur rösten stammar något om naken sol
med exakt dessa försvinnande,
som askgrenar brinnande, ord:
aldrig samma spel på vågen viktar
du, hur – allt detta svarar!
på grund av strålkastaren
när du lever ut
kvistar
löv
här där du för en gångs skull
redovisar glömskan

inför
gentemot