Ett eko av ett skratt som aldrig ler. Dina händer trevandes längs min färglösa aura.
Ett regn av diamanter. Du blottar din nakna sorgsenhet. Jag gör mig osynlig och vandrar längs med stränder ingen sett och andas luften ingen kysst. Rädslorna förlamar mig inte längre, utan låter mig förföras av rosens skönhet i morgondagens dagg. Sakta vaknar jag till ett eko som alltid ler.
Härifrån till evigheten.
Du och jag.