hur kan en människa skriva poesi om en bottenlös kärlek,
för att några månader senare välja att avsluta den kärleken

hur kan en människa förlora sig i någons själ och älska med
varje cell och bli förälskad så att hon gråter och längta så det
gör ont i varje kroppsdel och kyssa tills det inte går att kyssa mer

för att en kort tid därefter uttrycka orden
jag vill inte mer

är det inte ironiskt att sist jag skrev här så skrev jag om rädslan
att förlora dig

sedan förlorade jag dig medvetet

och nu sitter jag här,
med hjärtats alla delar utspridda men på god väg att finna alla igen

din kärlek var den mjukaste poesin men också en kärlek som tömde mig
jag älskade tills det inte gick att älska mer
tills jag tappade mig själv i väntan på dig