Du ska veta att jag föraktar det som kommer till uttryck när du ser in i förstoringsglasets utrymme för smutsbildning mellan glasen, som ett kalejdoskop, något evinnerligt innerligt. Det har alltid bara funnits, och jag vet att du inte har sagt något apropå detta, ett tilltal; jag vill inte rycka undan mattan från inunder dina fötter men du står på knä som om jag satt ned i en soffa och togs emot i din mun när du säger mitt namn där jag tillsammans med alla andra viger mig åt den blundande blicken söderöver, vid en given tid, där det bara finns ett endaste tilltal vilket påminner om hurdant detta nu: du ska kuva dig och veta i de intensiva känslorna av hur dina lemmar missbrukas och dina kroppshål ekar av kött att det var en enorm ignorans som bäddade för att du skulle somna så här, blödande på bröllopsnatten, det var ändå bara ett hittepå, en ekonomisk överenskommelse, som föranledde hur man gick ned på ett knä, skillnad.

Jag vågar inte röra mig i de här markerna längre. Om skogen utmynnade i något så var det öken, det vet ju alla. Det finns inget värde, bara köld och såsom hettan slagit ut verkar det som att det kommer på barnen att svepa filtarna över våra huvuden medan vi ännu är vid liv. Jag vill använda parenteser, jag vill kröna dina axlar med ett yttre hölje av motståndskraft, men jag vet ju, att jag äro oemotståndlig i detta rus mot drömmens slutpunkt, kallad död, kallar språk, kallar djuret vid sitt rättmätiga namn: Du, hur gullig som aldrig vill förstå, stryker dig mot mina ben, mot bordsbenet, mot tillfället att ta språng, ett absurt språng, ett rovdjurs språng. Det var Camus som sa det: som Kierkegaard sade måste ett språng till och inte tänkte de på fåglarna som plockas likt tänder ur en käft där de sitter och trallar på en gren med visshet om landsflykt, om gränsernas obefintlighet, ja, det är den de sjunger om, som vore vi ironiker i våra romantiska drömmar om blodslinjer, sammanhang och möten genom gutturala ljud förvanskade av några lianer i huvudets djungel.

Jag ska inte tala högt. När jag gallskriker så ögonen sprängs ut genom nacken där vågorna piskar den ensliga klippan till oigenkännlighet i blixtarnas rasistiska tendenser. Jag har vaknat ur en dröm vari en mor höll händerna för mina ögon som fingeravtrycken skulpterade blindskriften som förtäljde: isbergen brann ned mycket, mycket snabbt, liksom plötsligt.

Önskar såklart att det hade blivit annorlunda, om det inte var uppenbart där i din flinande sprickreva under näsan. Att jag hade funnits till och att du hade fått samma sak. Men det var som att världen genomförde en sen abort, mitt i allt som är upp och ned såsom den snurrar, exemplifierat enligt kompensatoriskt polär logik genom detta kejsarsnitt: ärret är ditt och ditt och ditt att förlusta minnesmaskinen på, älskade rörelsedetektor, jag önskar att det hade varit annorlunda, att det var möjligt att värna om det vi har, men jag är ingen beskyddare, och kommer aldrig att bli, vilket är en sorg av kosmiska dimensioner; se hur det ”svarta” rymden omsluter det där vi relaterar till som innanför-varande vad vi pratar om. Jag som din, och du som min, vägg. Där inuti huvudet, hurra.

Du säger ibland saker som att det är tänkt att man ska må bra. Brukar citera det när jag pratar till elden, till jorden, till vattnet, till luften inuti mina spastiska jordskreds mellanrum. Men nu ska jag inte prata om dig längre, till vilken nytta, utan fokusera på hur jag missförstått dig. Hur du bara använde mig för att ta dig bort ifrån det som var ditt liv runtomkring; konstitutionen ställde detta som en ofrånkomligen nödvändig manifestation i dina handlingar likt hur folkmassor tenderar att bete sig som en och samma fasansfullt frånstötande idiot. Jag förkroppsligade denna frånvaro för dig: och kunde inte ta det att utnyttjas för någon annans vinning på det sättet. Jag var ju bara en kropp. Hur kunde du behandla mig så. Det går att förlåta lika mycket som folkmord, och om detta skall vi berätta, kompulsivt, krampaktigt, i magtarmkanalens frekvens. Jag tycker verkligen att Du förtjänade bättre.